Under sin tid som gerillakrigare hade Che för vana att skriva ner sina dagliga iakttagelser i en personlig dagbok. Under de långa marscherna i kuperad och svår terräng, mitt i de fuktiga skogarna där raderna av män, alltid nedtyngda av vikten av sina muchilas, av ammunitionen och vapnen, stannade för ett ögonblicks rast, eller när kolonnen fick order att göra halt och slå läger i slutet av en lång dags marsch, kunde man se Che - ett smeknamn han redan från första början fick av cubanerna - ta fram sin anteckningsbok och med en läkares typiska lilla och nästan oläsliga handstil skriva ner sina anteckningar. Det som han lyckades bevara av dessa anteckningar använde han senare när han skrev sina lysande historiska skildringar av det revolutionära kriget på Cuba. Deras innehåll var revolutionärt, pedagogiskt och mänskligt.
Tack vare hans oföränderliga vana att klottra ner varje dags viktigaste händelser har vi i dag till vårt förfogande strängt exakta, ovärderliga och detaljerade upplysningar om de heroiska sista månaderna av hans liv i Bolivia.
Dessa anteckningar som i själva verket inte är skrivna för publicering tjänade honom som en arbetshandledning när det gällde att oavbrutet bedöma händelserna, läget och männen. De tjänstgjorde också som ett betydelsefullt utlopp för hans synnerligen skarpa iakttagelseförmåga som var analytisk men ofta sammankopplad med en fin känsla för humor. De är nyktert skrivna och utgör en oavbruten och sammanhängande skildring från början till slut.
Man måste hålla i minnet att anteckningarna är skrivna under dessa sällsynta stunder av vila mitt under ett heroiskt och fysiskt sett övermänskligt företag - trots Ches krävande plikter som chef för en gerillaavdelning under de första svåra skedena av en kamp av denna art - som utspelades under otroligt svåra materiella förhållanden, vilka ännu en gång blottade han speciella sätt att arbeta och hans järnvilja.
I dagboken får man stifta bekantskap med detaljerade analyser av varje dags händelser, de fel, den kritik och de beskyllningar som är typiska under en revolutionär gerillas utvecklingsskede, och som givetvis också är oundvikliga.
I den innersta kretsen av en gerillaavdelning måste sådana kritiska bedömningar göras kontinuerligt, i synnerhet när det endast finns en liten kärna av män som ständigt måste kämpa mot extremt ofördelaktiga materiella villkor och en till antalet oändligt överlägsen fiende, när den minsta oaktsamhet eller det obetydligaste misstag kan bli ödesdigert och ledaren måste vara ytterst fordrande. Han måste använda varje händelse eller episod, hur obetydlig den än kan synas, som en läxa för de kämpande männen och blivande ledarna för nya gerillaavdelningar.
För att kunna skapa en gerilla måste man ständigt vädja till varje mans samvete och hederskänsla. Che visste hur man skulle röra vid de känsligaste strängarna hos dessa revolutionärer. När Marcos, som hade fått den ena tillrättavisningen efter den andra av Che, till slut fick en varning om att han kanske måste få ett vanärande avsked från gerillan, sade han: "Först måste jag bli skjuten!" Senare offrade han sitt liv som en hjälte. Precis på samma sätt uppförde sig alla de män som Che litade på och som han under kampen var tvungen att tillrättavisa för den ena eller andra förseelsen. Han var en broderlig och human ledare som också visste att vara fordrande och ibland till och med sträng, men framför allt, och i långt högre grad än mot andra, var Che sträng mot sig själv. Han grundade gerillans disciplin på männens moraliska halt och på den oerhörda styrka som hans eget exempel innebar.
Dagboken innehåller också talrika hänvisningar till Regis Debray och ger oss en uppfattning om de oerhörda bekymmer som det väckte hos Che när han fick höra om denne revolutionäre författares arrestering och fängelsedom. Han hade nämligen anförtrott Debray en uppgift i Europa ehuru han i själva verket helst hade sett att han hade stannat kvar hos gerillan. Det är därför han visar en viss inkonsekvens och ibland till och med vissa tvivel beträffande hans uppförande.
Che kunde nämligen omöjligt ha reda på den odyssé som Debray upplevde och den fasta och modiga inställning han hade inför sina tillfångatagare och torterare medan han befann sig i händerna på de förtryckande krafterna.
Emellertid framhöll han den oerhörda politiska betydelsen av rättegången mot Debray och den 3 oktober, sex dagar före sin död, mitt under avgörande och bittra händelser, konstaterade Che: "Vi hörde en intervju med Régis, han var mycket tapper när han ställdes inför en studentprovokatör". Detta var sista gången han nämnde den franske författaren.
Eftersom det i denna dagbok ständigt refereras till den kubanska revolutionen och dess förhållande till gerillarörelsen, kan någon kanske tolka detta faktum så att dess publicerande från vår sida utgör en provokation som skänker nya argument åt revolutionens fiender - yankeeimperialisterna och deras anhängare, de latinamerikanska oligarkierna - för att ytterligare skärpa blockaden och aggressionen mot och isoleringen av Cuba.
För dem som bedömer fakta på detta sätt kan det vara nyttigt att minnas att yankee-imperialismen aldrig har behövt några förevändningar för att begå sina skändligheter i vilka delar av världen som helst, och att dess ansträngningar att krossa den kubanska revolutionen började i och med den första revolutionära lagen i vårt land. Ty det är ett uppenbart och välkänt faktum att imperialismen betraktar sig som världens gendarm, en systematisk befrämjare av kontrarevolutioner och beskyddare av de mest efterblivna och omänskliga sociala systemen i världen.
Solidaritet med den revolutionära rörelsen kan användas som en förevändning men kommer aldrig att bli orsaken till amerikansk aggression. Att förneka solidariteten för att förneka förevändningen är en löjlig strutspolitik som inte har någonting att göra med den internationalistiska karaktären hos våra dagars revolutioner. Att förneka sin solidaritet med den revolutionära rörelsen betyder inte att förneka en förevändning utan i själva verket att förklara sin solidaritet med yankeeimperialismen och dess politik att dominera och förslava världen.
Cuba är ett litet och ekonomiskt underutvecklat land, liksom alla länder som har behärskats och exploaterats av kolonialismen och imperialismen. Det ligger bara 90 nautiska mil från Förenta staternas kust, det har en amerikansk flottbas på sitt eget territorium och möter många hinder för sin ekonomiska och sociala utveckling. Stora faror har hotat vårt land sedan revolutionens triumf, men detta innebär inte att imperialismen kan tvinga oss att ge efter, ty de svårigheter som en konsekvent revolutionär linje för med sig har ingen större betydelse för oss.
Från revolutionär synpunkt sett tillåter publiceringen av Ches dagbok i Bolivia inget alternativ. Ches dagbok föll i händerna på Barrientos som omedelbart skickade kopior till CIA, Pentagon och Förenta staternas regering. Tidningsmän som hade förbindelser med CIA hade tillgång till dokumenten i Bolivia och gjorde fotostatkopior av dem - men mot löfte att tillsvidare avhålla sig från publicering.
Barrientos' regering och de högsta militära ledarna i Bolivia har många skäl att inte publicera dagboken, eftersom den bekräftar den bolivianska arméns häpnadsväckande oduglighet och de otaliga nederlag den led mot en handfull beslutsamma gerillakrigare som under några få veckor erövrade närmare 200 vapen i strid.
Che beskriver också Barrientos och hans regim i ordalag som de förtjänar och med ord som inte kan utplånas från historien.
Å andra sidan hade också imperialismen sina skäl: Che och hans utomordentliga exempel vinner ständigt i styrka i hela världen. Hans idéer, hans bild, hans namn vajar som baner i kampen mot de orättvisor som begås mot de förtryckta och exploaterade och väcker ett lidelsefullt intresse hos studenter och intellektuella i alla delar av världen.
Till och med i Förenta staterna har medlemmar av negerrörelsen och de radikala studenterna som ständigt ökar i antal gjort Ches bild till sin egen. Under de mest stridbara demonstrationerna för de medborgerliga rättigheterna och mot kriget i Vietnam bärs fotografier av honom som symboler för kampen. Endast få gånger i historien, kanske aldrig, har en gestalt, ett namn, ett exempel så snabbt och med en så lidelsefull kraft vunnit universellt burskap. Detta beror på att Che i dess renaste och mest oegennyttiga form förkroppsligar den internationalistiska anda som karakteriserar världen av i dag och som i ännu högre grad kommer att göra det i morgon.
Från en kontinent som i går förtrycktes av kolonialmakterna och i dag hålls kvar i den mest upprörande underutveckling av yankeeimperialismen, uppenbarar sig denna enastående gestalt som förvandlas till den revolutionära kampens universella anda till och med i de imperialistiska och kolonialistiska metropolerna.
Yankeeimperialisterna fruktar kraften av hans exempel och allt som kan bidra till att röja den. Det inneboende värdet av denna dagbok, det levande uttrycket för en enastående personlighet, är en handledning i gerillakrigföring, skriven under varje dags hetta och spänning. Den är lättantändligt krut. Den är det verkliga beviset för att den latinamerikanske mannen inte står maktlös inför dem som vill förslava folken med sina legoknektsarméer och som ända hittills har förhindrat publiceringen av denna dagbok.
Det kan också hända att pseudorevolutionärerna, opportunisterna och charlatanerna av olika schatteringar som kallar sig själva marxister, kommunister eller ger sig andra beteckningar, är intresserade av att fortfarande hemlighålla dagboken. De har inte tvekat att påstå att Che hade fel, att han var en äventyrare, och samtidigt som de talar om honom i de mest välvilliga ordalag kallar de honom en idealist vars död var den väpnade revolutionära kampens i Latinamerika svanesång. "Om Che", utbrister de, "den högste bäraren av dessa idéer och den erfarne gerillakrigaren, dödades under sitt gerillaföretag och hans rörelse inte lyckades befria Bolivia, visar det endast hur orätt han i själva verket hade!" Hur många av dessa eländiga typer har inte glatt sig åt Ches död och inte ens rodnat vid tanken på att deras inställning och resonemang fullständigt sammanfaller med de mest reaktionära oligarkiernas och imperialismens synpunkter!
På detta sätt rättfärdigar de sig själva eller rättfärdigar förrädiska ledare som vid vissa tillfällen inte har tvekat att låtsas stödja en väpnad kamp med den verkliga avsikten att låta förinta gerillaavdelningarna, som det senare har visat sig, att bromsa upp den revolutionära handlingen och förfäkta sina skamliga och löjeväckande politiska överenskommelser därför att de var absolut oförmögna att följa någon annan linje. Eller också rättfärdigar de dem som inte vill kämpa, som aldrig kommer att kämpa för folken och deras befrielse och som har karikerat de revolutionära idéerna genom att förvandla dem till ett dogmatiskt opium utan innehåll och utan budskap till massorna, samt förvandlat organisationerna för folkets kamp till verktyg för förlikning med yttre och inre exploatörer och befrämjare av en politik som inte har något att göra med folkens verkliga intressen på denna kontinent.
Che betraktade sin död som någonting naturligt och sannolikt, och han försökte understryka, framför allt i de sista dokumenten, att denna möjlighet inte kunde förhindra revolutionens oundvikliga frammarsch i Latinamerika. I sitt budskap till den trikontinentala kongressen upprepade han denna tanke: "Varje vår handling är ett stridsrop mot imperialismen ... var än döden kan överraska oss, må den vara välkommen, förutsatt att detta, vårt stridsrop, har nått något mottagligt öra och en ny hand sträcks ut för att svinga våra vapen."
Han betraktade sig själv sons en av denna revolutions soldater utan att någonsin bekymra sig för att överleva den. De som ser slutet för hans idéer i resultatet av kampen i Bolivia kan med samma enkelhet förneka giltigheten av alla de stora föregångarnas och revolutionära tänkarnas idéer och kamp, bland dem också marxismens grundare som inte förmådde föra sitt verk till kulminationspunkten och aldrig under sin livstid fick se frukterna av sina ädla bemödanden.
I Cuba kunde varken Martis eller Maceos död i kamp, som senare följdes av den amerikanska interventionen i slutet av befrielsekriget och som omintetgjorde de omedelbara resultaten av deras kamp, i det långa loppet förhindra triumfen för en händelseutveckling som hade inletts hundra år tidigare. Detsamma gäller en av de mest lysande befrämjarna av den socialistiska revolutionen, Julio Antonio Mella, som mördades av agenter i imperialisternas tjänst. Och det fanns absolut ingen som kunde tvivla på den obestridliga rättvisan i dessa frihetshjältars sak och deras kampmetoder, inte heller på aktualiteten i de grundläggande principer som aldrig upphörde att inspirera de kubanska revolutionärerna.
Av Ches dagbok är det möjligt att skapa sig en uppfattning om hur verkliga möjligheterna till framgång i själva verket var och hur häpnadsväckande gerillans katalyserande inverkan var. Vid ett visst tillfälle sade han med hänsyftning på den bolivianska regimens snabba sönderfall: "Regeringen går mot sin snabba upplösning, det är verkligen synd att vi inte just i detta ögonblick har 100 man till."
Av sina erfarenheter på Cuba visste Che hur ofta vårt svaga gerilladetachement hade varit nära att förintas. Detta kunde ha skett till följd av de tillfälligheter och de oberäkneliga omständigheter som alltid förekommer i ett krig, men om vi faktiskt hade blivit förintade, skulle det ha gett någon rätt att betrakta vår handlingslinje som felaktig eller att använda detta som exempel för att avskräcka från revolution och ingjuta passivitet i folket? Många gånger i historien har den revolutionära processen föregåtts av tillfälliga motgångar. Hade vi inte på Cuba Moncada som erfarenhet nära sex år före den slutliga triumfen för folkets väpnade kamp?
För många saknade den väpnade kampen på Cuba mellan den 26 juli 1953 - dagen för angreppet på Moncadaförläggningen i Santiago de Cuba - och den 5 december 1956 - dagen för "Granmas" landstigning - denna kamp mot en modern och välutrustad arme, allt perspektiv, och den kamp som fördes av en handfull kämpar betraktades som en chimär av idealister och vilseförda varelser "som hade begått ett beklagligt misstag". Den oerfarna gerillaavdelningens förkrossande nederlag den 3 december 1956 och dess totala upplösning tycktes helt bekräfta de pessimistiska förutsägelserna. Men inte mer än 25 månader senare hade återstoden av gerillastyrkorna utvecklat den kraft och förskaffat sig den erfarenhet som behövdes för att förinta denna armé.
Under alla tider och under de mest olika förhållanden kommer det alltid att finnas rikligt med skäl för att inte slåss, men det är också den enda vägen att aldrig uppnå friheten. Che överlevde inte sina idéer men han befruktade dem med sitt blod. Med all sannolikhet kommer de pseudorevolutionära kritikerna med sin politiska feghet och sin ständiga brist på handlingsvilja att överleva för att bevittna sin egen enfald.
Det är värt att notera, som man ser i dagboken, att ett av dessa revolutionära exemplar av en sort som börjar bli typisk för Latinamerika, Mario Monje, ståtande med titeln det bolivianska kommunistpartiets sekreterare, hade djärvheten att konkurrera med Che om den politiska och militära ledningen av rörelsen. Dessutom ville han göra gällande att han tidigare hade avsett att avstå från sin ställning inom partiet med anledning av denna tvist. Det förefaller som om det enligt honom var tillräckligt att ha haft denna titel för att kunna kräva ett sådant prerogativ.
Mario Monje hade naturligtvis ingen gerillaerfarenhet, han hade aldrig varit invecklad i strid. Plus det faktum att hans självuttänkta uppfattning om en kommunist för länge sedan borde ha tvingat honom att ta avstånd från den vulgära och världsliga chauvinism som besegrades av våra frihetskämpar under kampen för den första självständigheten.
Med en sådan uppfattning om hurdan den antiimperialistiska kampen på denna kontinent borde vara, har sådana "kommunistiska ledare" inte ens höjt sig över den internationalistiska nivån hos de primitiva stammar som under erövringstiden besegrades av de europeiska kolonisatörerna.
Därför gjorde denne ledare för det kommunistiska partiet ingenting annat än att han framförde skamliga, löjeväckande och oförtjänta krav på makt, utan att bry sig om att detta var Bolivia med den historiska huvudstaden Sucre, som båda har fått sina namn för att hedra sina första befriare som var venezolaner, och vars slutliga befrielse var ett resultat av en samverkan mellan de politiska, militära och organisatoriska talangerna hos en verklig revolutionär titan som dessutom aldrig godkände detta lands trånga, artificiella och till och med orättvisa gränser.
Bolivia som inte har någon tillfart till havet är i högre grad än något annat land i behov av en revolutionär seger hos sina grannar för sin egen befrielse för att inte bli utsatt för en förödande blockad. Dessutom var Che den man som kunde ha påskyndat denna process, tack vare sin väldiga prestige, förmåga och erfarenhet.
Che hade etablerat förbindelser med det bolivianska kommunistpartiets ledare och stridbara medlemmar innan splittringen dem emellan var ett faktum, samt uppmanat dem att stödja den revolutionära rörelsen i Sydamerika. Några av dessa stridbara medlemmar samarbetade med partiets tillåtelse med honom i flera år i diverse uppgifter. En egendomlig situation uppkom emellertid när delningen av partiet ägde rum, beroende på om de medlemmar som hade samarbetat med honom anslöt sig till den ena eller den andra gruppen. Emellertid uppfattade inte Che kampen i Bolivia som en isolerad företeelse utan som en del av en revolutionär befrielserörelse som inte skulle dröja att utsträcka sig till andra sydamerikanska länder. Det var hans avsikt att organisera en rörelse helt blottad på all sekteristisk anda som skulle omfatta alla som ville kämpa för Bolivias befrielse och för att befria alla andra folk som undertrycktes av imperialismen i Sydamerika.
Under det inledande skedet av upprättandet av gerillabasen litade han emellertid först och främst på en grupp av värdefulla och tystlåtna medarbetare som hade stannat kvar i Monjes parti när delningen ägde rum. Det var till följd av hans aktning för dem som han inbjöd honom att besöka lägret först, fastän han i själva verket inte hyste någon som helst sympati för honom. Senare inbjöd han Moisés Guevara, en gruvarbetar- och politisk ledare som hade lämnat partiet för att delta i bildandet av en annan organisation från vilken han senare fjärmade sig till följd av meningsskiljaktigheterna med Oscar Zamora - en annan Monje som hade lovat att samarbeta med Che vid organiserandet av en väpnad gerillakamp i Bolivia och som senare förnekade sina åtaganden och fegt stod med armarna i kors när stunden för aktiv handling inföll, och efter Ches död blev en av de mest giftiga kritikerna i "marxismen-leninismens" namn. Utan att vackla förenade sig Moisés Guevara med Che, som han hade lovat långt innan denne anlände till Bolivia. Han erbjöd sitt stöd och gav hjältemodigt sitt liv för den revolutionära saken.
Den grupp av bolivianska gerillakämpar som dittills hade stannat kvar inom Monjes organisation gjorde sammaledes. Ledda av Inti och Coco Peredo, som senare visade sig vara tappra och framstående kämpar, lämnade de honom och gav Che sitt fasta stöd. Men Monje som inte var nöjd med resultatet började sabotera rörelsen och hindrade välutbildade kommunistiska kämpar i La Paz från att ansluta sig till gerillan. Dessa omständigheter visar att det finns män inom den revolutionära rörelsen som har alla de nödvändiga förutsättningarna för att delta i kampen, men att de på ett brottsligt sätt hindras av odugliga ledare, charlataner och intrigmakare.
Che var en man som aldrig personligen var intresserad av höga befattningar, makt eller ärebetygelser, medan han däremot var fast övertygad om att den militära och politiska ledningen av gerillan under en gerillakamp - den fundamentala handlingsformen för befrielsen av Latinamerikas folk som grundar sig på nästan alla latinamerikanska folks ekonomiska, politiska och sociala förhållanden - måste vara enad och att kampen endast kan ledas av gerillan och inte av bekvämt logerade byråkratiska byråer i städerna. Han var inte benägen för några kompromisser i detta avseende, inte heller ville han överlåta ledningen av gerillans kärna - denna kärna som i sin slutliga utvecklingsform skulle leda en kamp av väldiga dimensioner i Sydamerika - åt någon oerfaren och tanklös person med trångsynta och chauvinistiska åsikter. Che ansåg att denna chauvinism som ofta infekterar till och med de revolutionära elementen i Latinamerikas olika länder måste bekämpas i dess egenskap av en löjeväckande och steril reaktionär känsla. "Och låt oss utveckla en sann proletär internationalism", sade han i sitt budskap till den trikontinentala kongressen, "den flagga under vilken vi kämpar skall vara den heliga saken att återlösa mänskligheten. Att dö under Vietnams, Venezuelas, Guatemalas, Laos, Guineas, Colombias, Bolivias flagga ... för att bara nämna ett fåtal av skådeplatserna för dagens väpnade kamp - bor vara lika ärofullt och eftersträvansvärt för en amerikan, en asiat, en afrikan, till och med en europé. Varje spilld bloddroppe i ett land under vars flagga man inte är född är en erfarenhet som förmedlas till dem som lever vidare och som senare kan läggas till befrielsekampen i det egna landet. Och varje befriad nation är en segerrik fas i kampen för det egna landets befrielse."
På samma sätt ansåg Che att kämpar från olika latinamerikanska länder borde söka sig som medlemmar till gerillaavdelningen och att den bolivianska gerillan borde bli en skola för sådana revolutionärer som ville inhämta lärdomar under strid. För att hjälpa honom med denna uppgift ville han tillsammans med bolivianerna vid sin sida ha en liten kärna av erfarna gerillakrigare, av vilka nästan alla hade varit hans vapenbroder i Sierra Maestra under den revolutionära kampen på Cuba, och vilkas förmåga, tapperhet och offervilja han så väl kände till. Ingen av dessa män tvekade att reagera för hans maning, ingen övergav honom, ingen gav upp.
Under kampanjen i Bolivia handlade Che med den ståndaktighet, det mästerskap, den stoicism och den exemplariska inställning som var så karakteristiska för honom. Man kan säga att eftersom han var uppfylld av vikten av den mission som han själv hade påtagit sig, handlade han hela tiden i en anda av den mest oklanderliga ansvarskänsla. När gerillan uppträdde vårdslöst skyndade han att ta upp saken, rätta till felen och göra en anteckning om saken i sin dagbok.
Negativa faktorer staplades på det mest häpnadsväckande sätt upp mot honom, till exempel skilsmässan - som beräknades bli kortvarig - från en del av gerillan, bland dem en grupp av värdefulla män, av vilka några var sjuka eller konvalescenter. Bristen på kontakt mellan de båda grupperna i mycket svår terräng utsträcktes över oändliga månader och Che måste inrikta alla sina ansträngningar på att söka efter de andra. Under denna tid blev hans astma som vanligen kunde bemästras med en enkel medicin en fruktansvärd fiende som i brist på medicinen ständigt angrep honom och skoningslöst förvandlade detta till ett allvarligt problem beroende på den omständigheten att de mediciner som klokt nog hade samlats för gerillan upptäcktes och togs om hand av fienden. Detta i förening med förintandet i slutet av augusti av den del av gerillan som man inte längre hade någon kontakt med var faktorer som i hög grad påverkade händelseutvecklingen. Men Che med sin järnvilja bemästrade sin fysiska sjukdom, och inte vid någon tidpunkt inskränkte han operationerna, inte heller lät han sig gripas av hopplöshet.
Che hade livliga kontakter med bönderna. Deras karaktär - de var ytterst misstänksamma och försiktiga - förvånade honom inte, eftersom han var fullständigt förtrogen med deras mentalitet efter att ha haft att göra med dem vid tidigare tillfällen, och han visste att det erfordrades ett långt, strävsamt och tålmodigt arbete för att vinna dem för saken. Men han betvivlade aldrig att detta skulle kunna genomföras i det långa loppet.
Om man noga följer händelseutvecklingen finner man att till och med när det antal män på vilka han obetingat kunde lita var som minst, i september, några veckor före hans död, bevarade gerillan fortfarande sin förmåga att utvecklas, och några av de bolivianska kämparna, sådana som Inti och Coco Peredo, började redan visa lysande framtidsmöjligheter som ledare. Det var bakhållet vid Higueras som gav upphov till ett läge som inte längre kunde bemästras. Detta var arméns enda framgångsrika aktion mot den avdelning som leddes av Che, och under striden dödades förtruppen och sårades flera andra mitt på ljusa dagen när de förflyttade sig till ett annat område med större politiska utvecklingsmöjligheter. Denna anmärkning finns inte nedskriven i dagboken, men den är känd av de överlevande. Det var utan tvivel farligt att gå fram mitt på dagen längs samma väg som de hade följt i flera dagar, beroende på den oundvikliga ständiga kontakten med invånarna i detta område som de genomströvade för första gången. Och det fanns den uppenbara möjligheten att armén i vilket ögonblick som helst skulle hejda dem och engagera dem i strid. Men Che som var fullt medveten om detta beslöt att ta risken för att hjälpa läkaren som var i mycket dålig kondition.
Dagen före bakhållet skrev han: "Vi anlände tidigt till Pujio, men där fanns folk som hade sett oss där nere dagen innan; det innebär att man förvarnats genom 'Radio Bemba'[1] ..." "Marschen med mulor börjar bli farlig, men jag vill att El Médico skall transporteras så bekvämt som möjligt eftersom han är mycket svag."
Följande dag skrev han: "Kl. 13 bröt förtruppen upp för att försöka komma fram till Jagüey och där fatta ett beslut beträffande mulorna och El Médico." Det vill säga att han försökte finna på en lösning för den sjuke mannen så att han kunde överge den dittills använda vägen och vidta de nödvändiga försiktighetsmåtten. Men redan samma eftermiddag, innan förtruppen hade kommit fram till Jagüey, hamnade den i det ödesdigra bakhåll som ledde till en ohållbar situation för hela avdelningen.
Några dagar senare blev Che inringad i Yuro-ravinen och där utkämpade han sin sista strid.
De hjältedåd som utfördes av denna handfull av revolutionärer gör ett djupt intryck. Deras ensamma kamp mot den fientliga omgivning i vilken de måste röra sig och verka är en episod av oöverträffad heroism. Aldrig förr i historien har ett så litet antal män tagit på sig en så gigantisk uppgift. Deras tro på och absoluta övertygelse om att de latinamerikanska folkens väldiga revolutionära kapacitet kunde väckas, och det självförtroende och den ståndaktighet med vilken de ägnade sig åt denna uppgift ger oss den rätta uppfattningen om dessa mäns storhet.
En dag sade Che till gerillakämparna i Bolivia: "Denna typ av kamp ger oss möjlighet att utveckla oss till revolutionärer, människosläktets högsta utvecklingsstadium, men den ger oss också tillfälle att kvalificera oss som människor; de som inte förmår nå någotdera av dessa stadier bör tala om det och lämna striden."
De som kämpade tillsammans med honom ända till det bittra slutet har gjort sig förtjänta av dessa ärebetygelser. De symboliserar den typ av män och revolutionärer som historien nu kallar till en verkligen hård och svår uppgift: Latinamerikas revolutionära omdaning.
Den fiende som våra förfäder ställdes emot under den första kampen för självständigheten var en dekadent kolonialmakt. Dagens revolutionärer har som sin fiende det imperialistiska lägrets mäktigaste bålverk, utrustad med den mest avancerade teknik och de modernaste industrier. Denna fiende har inte bara omorganiserat och utrustat den bolivianska armén - där folket hade förintat de tidigare militära undertryckande krafterna - och gett omedelbar hjälp med vapen och militära utbildare för kampen mot gerillan, den erbjuder också i samma utsträckning militär och teknisk hjälp åt alla förtryckande krafter på denna kontinent. Och när det visar sig att dessa åtgärder inte är tillräckliga, intervenerar de direkt med sina trupper, som de gjorde i Dominikanska republiken.
För att kämpa mot en sådan fiende behövs det den typ av revolutionärer och män som Che talade om. Utan denna typ av revolutionärer och män som är villiga att göra det de gjorde, utan vilja att trotsa de stora hinder som de mötte, utan den djupa övertygelsen om rättmätigheten i deras sak och den orubbliga tron på folkets oövervinneliga makt som besjälade dessa män, och inför en makt sådan som yankeeimperialismen, vars militära, tekniska och ekonomiska resurser gör sig kännbara i hela världen, kommer befrielsen av folken på denna kontinent inte att kunna genomföras.
Det nordamerikanska folket självt som börjar bli medvetet om den omständigheten att den monstruösa politiska superstruktur som nu är rådande i landet inte längre är liktydig med den idylliska, borgerliga republik som inrättades av dess grundare för 200 år sedan, genomlider nu i allt större grad det moraliska barbariet i ett irrationellt, anfäktat, brutalt och inhumant system som kräver allt fler offer av det nordamerikanska folket för sina aggressiva krig, sina politiska brott, sin rasåtskillnad, sitt tarvliga klassificerande av de mänskliga varelserna och det motbjudande slöseriet med den överutvecklade, reaktionära och undertryckande militära apparatens ekonomiska, vetenskapliga och mänskliga resurser i en till 75 procent underutvecklad och hungrig värld.
Men endast Latinamerikas revolutionära omdaning kan ge Förenta staternas folk möjlighet att göra upp räkningen med själva imperialismen, samtidigt och i samma omfattning som det nordamerikanska folkets allt hårdare motstånd mot den imperialistiska politiken kan bli en viktig bundsförvant för den revolutionära kampen i Latinamerika.
Om denna del av hemisfären inte undergår en djupgående revolutionär förändring, kommer den väldiga skillnad och brist på balans som uppstod i början av det innevarande seklet mellan denna mäktiga nation som snabbt industrialiserades i samma takt som den genom sina egna lagar av social och ekonomisk dynamik snabbt framskred mot imperialistiska höjder, och den grupp av svaga och förtryckta nationer i den andra, balkaniserade delen av den amerikanska kontinenten som ligger under de feodala oligarkiernas och deras reaktionära arméers ok att bli endast en svag återspegling, inte av den redan nu stora bristen på ekonomisk, vetenskaplig och teknisk balans, men av den fruktansvärda bristen på balans som av den imperialistiska superstrukturen med allt snabbare fart kommer att påtvingas Latinamerikas folk under de kommande tjugo åren. På detta sätt kommer vi att bli ännu fattigare, ännu svagare, ännu mera beroende av och förslavade av imperialismen. Detta dystra perspektiv gäller i samma grad för de underutvecklade länderna i Asien och Afrika.
Om de industrialiserade och högt bildade nationerna i Europa med sin gemensamma marknad och sina övernationella vetenskapliga institutioner blir oroade av möjligheten att lämnas efter och med fruktan begrundar perspektivet att förvandlas till yankeeimperialismens ekonomiska kolonier, vad har då framtiden att erbjuda Latinamerikas folk?
Om någon liberal eller borgerlig reformist eller pseudorevolutionär, till handling oförmögen charlatan mot bakgrunden av denna reella och ofrånkomliga situation har ett svar på problemen som inte innebär en djupgående och angelägen revolutionär omvandling, en lösning som kan samla alla moraliska, materiella och mänskliga krafter och leda dem vidare i denna del av världen för att råda bot på århundradens ekonomiska och vetenskapligt-tekniska underutveckling i denna del av världen, som framstår som ännu större när man jämför den med den industrialiserade värld av vilken vi är beroende, och som vi kommer att fortsätta att vara i ännu högre grad, i synnerhet av Förenta staterna - och dessutom förmår ge oss en formel, den magiska metoden att genomföra detta på ett annat sätt än det som planerades av Che, en metod att sopa bort oligarkier, despoter, vinningslystna politiker, dvs. tjänare, samt yankeemonopol, dvs. husbönder, och om han kan göra det så snabbt som det rådande läget kräver, låt honom då höja handen och utmana Che.
Eftersom ingen i själva verket har ett ärligt svar eller kan föreslå ett handlingssätt som innebär ett verkligt hopp för de närmare 300 miljoner människor som utgör Latinamerikas befolkning, vars överväldigande majoritet är bedrövligt fattig, en befolkning som inom de närmaste 25 åren kommer att stiga till 600 miljoner, som har rätt till ett materiellt liv, till kultur och civilisation, skulle det hederligaste vara att förbli tyst inför Ches gest och dem som föll vid hans sida, de som modigt försvarade sina idéer, därför att de hjältedåd som utfördes av denna handfull män som leddes av det ädla idealet att återlösa en kontinent, alltid kommer att bli det mest beundransvärda beviset på vad viljekraft, heroism och mänsklig storhet kan uträtta. Det är deras exempel som kommer att lätta de latinamerikanska folkens samvete och utgöra en ledstjärna för deras kamp, därför att det heroiska rop som Che uppstämde kommer att nå de fattigas och exploaterades mottagliga öron, dessa för vilka han gav sitt liv, och många armar kommer att sträckas fram för att svinga vapnen och genomföra den slutliga befrielsen.
Che skrev sina sista rader den 7 oktober. Följande dag klockan 13 fick en stark fientlig avdelning känning med gerillan i en smal ravin där han hade tänkt sig att vänta på mörkrets inbrott för att bryta sig ur inringningen. Det starkt reducerade antal män varav avdelningen numera bestod kämpade tappert ända till skymningen - i individuella ställningar på ravinens botten och på de omgivande åsarna - mot den massa av soldater som hade omringat och anfallit dem. Bland dem som kämpade i ställningar strax intill Che var det ingen som överlevde. Eftersom de som var närmast honom var läkaren (El Médico) vars allvarliga hälsotillstånd redan tidigare har beskrivits, samt en peruansk gerillakrigare som också var i dålig kondition, tyder allt på att Che ända tills han blev sårad gjorde sitt yttersta för att göra det möjligt för dessa två kamrater att dra sig undan till en säkrare plats. Läkaren dödades inte i denna strid utan flera dagar senare på en plats inte långt från Yuro-ravinen. Den starkt kuperade och klippiga terrängen gjorde att det var mycket svårt, ibland omöjligt, för gerillakrigarna att upprätthålla ögonsamband med varandra. De som försvarade ställningen vid den andra ingången till ravinen flera hundra meter från Che, bland dem Inti Peredo, höll tillbaka de anfallande ända till skymningen då de lyckades lösgöra sig från fienden och dra sig till den på förhand överenskomna samlingsplatsen.
Det har konstaterats att Che trots att han var sårad fortsatte kampen tills pipan på hans automatgevär förstördes av ett skott vilket gjorde vapnet fullständigt obrukbart. Den pistol som han bar saknade magasin. Dessa otroliga omständigheter förklarar hur han kunde tas till fånga levande. Såren i hans ben hindrade honom från att gå utan hjälp, men de var inte livshotande.
Han förflyttades till staden Higueras, där han förblev vid liv ytterligare omkring ett dygn. Han vägrade att tala med sina tillfångatagare och en drucken officer som försökte trakassera honom fick ta emot ett slag i ansiktet.
Barrientos, Ovando och andra höga militära ledare som hade samlats till rådplägning i La Paz beslöt helt kallt att mörda honom. Detaljerna av deras sätt att verkställa den förrädiska överenskommelsen i skolan i Higueras är välkända. Major Miguel Ayoroa och överste Andrés Selnich, av amerikanerna utbildade rangers, instruerade officeren Merio Terán att verkställa dödsdomen. När den senare kom till platsen fullständigt berusad, sade Che som hade hört de skott som nyss hade dödat en bolivian och en peruan, och som såg att mördaren raglade, med fast röst: "Skjut, var inte rädd!" Terán avlägsnade sig och det blev nödvändigt för hans överordnade, Ayoroa och Selnich, att upprepa ordern, som han sedan gick för att verkställa. Han sköt med sin kulsprutepistol från höften. En version att Che hade dött flera timmar efter striden hade redan vunnit spridning, och därför hade hans mördare order att inte skjuta mot bröstet eller huvudet för att inte ge honom dödsbringande sår. Denna grymhet förlängde Ches dödskamp tills en sergeant - också han berusad - till slut dödade honom med ett pistolskott i vänstra sidan. Ett sådant förfarande står i brutal kontrast mot den respekt som Che utan undantag hade för de talrika bolivianska officerares och soldaters liv som han hade tagit till fånga.
De sista stunderna av hans liv i händerna på hans föraktade fiender måste ha varit mycket bittra för honom, men det fanns ingen som var bättre förberedd än Che för att sättas på ett sådant prov.
För ögonblicket kan vi inte röja hur det gick till att vi fick dagboken i våra händer, det räcker att säga att det inte krävde någon ersättning i pengar. Den innehåller alla hans anteckningar från den 7 november 1966, den dag Che anlände till Ñanchahuazú, till den 7 oktober 1967, kvällen före striden i Yuro-ravinen. Det fattas endast några få blad som inte har kommit oss tillhanda, men de gäller data då ingenting av betydelse inträffade, och därför inverkar de på intet sätt på dagbokens innehåll.
Fastän det inte fanns något tvivel om dokumentets autenticitet, underkastades alla fotostatkopiorna en omsorgsfull undersökning, inte bara för att fastställa deras autenticitet utan också för att kontrollera om några ändringar, hur obetydliga de än kunde vara, hade företagits. Dessutom jämfördes data med en av de överlevande gerillamännens dagbok, varvid man kunde konstatera att de båda dokumenten överensstämde i alla avseenden. De vittnesmål som avgavs av de överlevande gerillamännen som hade varit med om alla de berörda händelserna utgör också ytterligare bevis på dagbokens äkthet. Man kom alltså med absolut säkerhet till det resultatet att alla fotostaterna var fullt riktiga kopior av Ches dagbok.
Det var ett tröttsamt arbete att dechiffrera den lilla och svårlästa handstilen, en uppgift som utfördes med hängiven medverkan av hans hustru och kamrat, Aleida March de Guevara.
Hasta la Victoria Siempre!
FIDEL CASTRO
En ny dagsmarsch börjar i dag. Vi kom till farmen sent på kvällen. Dagens marsch har gått bra. Sedan Pachungo och jag hade kommit in genom Cochabamba tog vi vederbörligen förklädda de rätta kontakterna och for vidare i två jeepar under två dagar.
När vi närmade oss farmen stannade vi och endast det ena fordonet körde närmare för att inte väcka misstankar hos en godsägare i närheten som hade spritt ut ett rykte att vårt företag kanske hade någonting med tillverkning av kokain att göra. Så egendomligt det än kan låta utpekas den obeskrivlige Tumaini som gruppens kemist. När vi närmade oss farmen under den andra trippen var Bigotes som just hade fått reda på min identitet nära att köra ner för ett klipputsprång och lämnade jeepen havererad på kanten av bråddjupet. Vi gick till fots omkring tjugo kilometer och kom någon gång efter midnatt till farmen där det finns tre partiarbetare.
Bigotes gjorde det klart att han är villig att samarbeta med oss, vad vår grupp än tänker företa sig, men han är lojal mot Monje som han respekterar och tycks ha bekymmer för. Enligt honom är Rodolfo också villig, och Coco likaså, men han tillägger att det blir nödvändigt att övertyga gruppen om alt den måste slåss. Jag bad honom hjälpa oss och bad att han inte skulle informera gruppen förrän Monje, som gör en resa till Bulgarien, har kommit. Han gick med på bådadera.
Vi tillbringade hela dagen i det tätt skogbevuxna området vid den lilla bäcken, knappt 100 meter från huset. Vi angreps av ett slags trädänder som inte pickar men som är mycket besvärliga. Vi har träffat på följande arter här: får- och nötboskapsfästingar, trädänder, mygg, marigui och moskiter. Bigotes fick upp jeepen med hjälp av Argañaraz och lovade köpa några grisar och höns av honom. Jag tänkte skriva en rapport om händelserna men lämnade det till nästa vecka då den andra gruppen beräknas komma fram.
En händelselös dag. Vi utförde en rekognoscering tillsammans med Tumaini längs floden Ñacahuasu (som i själva verket är en bäck) men kom aldrig fram till källorna. Den rinner utför branta sluttningar, och av allt att döma är trakten mycket glest besökt. Med sträng disciplin skulle vi kunna stanna här en längre tid. Ett häftigt regn tvingade oss ur snårskogen och in i huset. Jag plockade sex får- eller nötboskapsfästingar från min kropp.
Pachungo och Pombo gick ut för att rekognoscera tillsammans med en av de bolivianska kamraterna, Serafin. De gick en bit längre än vi hade gått och kom till en plats där bäcken förgrenade sig, och som tycktes vara fördelaktig. När de kom tillbaka stannade de i huset och slöade, och där blev de sedda av Argañaraz chaufför som hade kommit tillbaka med männen och en del inköp som de hade gjort. Jag tillrättavisade dem skarpt, och vi beslöt att följande morgon dra oss in i skogen där vi skall slå ett permanent läger. Tumaini visade sig öppet, beroende på att han anses vara en av farmens anställda. Det här går inte längre, vi måste absolut ta reda på om de tillåter oss att ta upp mer folk hit, åtminstone våra egna män. Jag kommer att känna mig bättre till mods med dem.
En händelselös dag tillbringades i det nya lägret på andra sidan huset, där vi också sov.
De infernaliska insekterna tvingar en att söka skydd i hängmattan under ett moskitnät (som bara jag har).
Tumaini gick för att besöka Argañaraz av vilken han köpte en del saker, som höns och kalkoner. Det verkar som han ännu inte hyste några allvarligare misstankar.
Återigen en händelselös dag. Vi utförde en kort rekognoscering för att förbereda marken på den plats som skall användas som läger när de sex männen från den andra gruppen kommer. Det område vi valde ut ligger uppe på en kulle, uppskattningsvis ett hundratal meter från ingången till graven, och det finns en sänka i närheten där man kan gräva in flera källare för att förvara matvaror och andra ting. Vid det här laget borde den första av de tre grupper om två man i vilka bandet är indelat vara på väg hit. I början av nästa vecka borde de ha kommit fram till farmen. Mitt hår växer, fastän mycket sparsamt, och det gråa håret övergår i blont och börjar lossna. Mitt skägg växer. Om ett par månader kommer jag att vara mig själv igen.
Söndag. Några jägare, lantarbetare från Argañaraz farm, gick förbi vår lägerplats. De är män från skogarna, unga och ogifta och uppfyllda av ett intensivt hat till sin arbetsgivare, med andra ord idealiska att rekrytera. De berättade för oss att det fanns hus fyra mil uppåt floden och att där också finns några raviner med vatten. Inga andra nyheter.
Nu har vi varit en vecka i lägret. Pachungo ser en aning missanpassad och sorgsen ut men han måste komma över det. I dag började vi arbeta på en tunnel i vilken vi kommer att lagra allt som kan verka komprometterande. Den skall skyddas mot fukt så effektivt som möjligt och kamoufleras med ett gallerverk av stockar. Den en och en halv meter djupa brunnen är redan färdig och arbetet på tunneln har kommit en bra bit på väg.
Arbetet på tunneln fortskrider. Pombo och Pachungo gräver på morgonen och Tumaini och jag på eftermiddagen. När vi slutade, klockan 6, var den redan två meter djup. Vi tänker göra den färdig i morgon och flytta allt som kan kompromettera oss in i den. Under natten tvingade regnet mig att fly från hängmattan som blir våt därför att nylonöverdraget är för litet. Inga andra nyheter.
Tunneln blev färdig och ingången är väl dold; vi behövde bara kamouflera stigen. Vi skall flytta våra saker till vårt lilla hus och lagra upp dem i morgon samt täcka över ingången med ett galler av kvistar och lera. En skiss över denna tunnel, med beteckningen nr 1, återfinns i dokument I. För övrigt det gamla vanliga. Vi kan vänta nyheter från La Paz när som helst efter i morgon.
Tunneln är fylld med alla de föremål, inklusive litet konserver, som kunde utsätta husets invånare för tråkigheter, och den är rätt effektivt kamouflerad. Ingenting nytt från La Paz. Pojkarna i huset pratade med Argañaraz och köpte en del saker av honom, och han envisas med att be om att få delta i kokainhanteringen.
Inga nyheter från La Paz. Pachungo och Pombo rekognoscerade floddalen igen, men de är inte övertygade om att den blir det bästa stället för ett läger. Vi skall utföra en ny rekognoscering med Tumaini på måndagen. Argañaraz kom och stannade rätt länge, han reparerade vägen och tog sten från flodbottnen. Så vitt jag kan se hyser han inga misstankar mot vår närvaro här. Tiden förrinner långsamt och monotont, moskiterna och får- och nötboskapsfästingarna börjar ge upphov till besvärliga sår efter de infekterade betten. Det är ganska kallt under de tidiga morgontimmarna.
Inga nyheter från La Paz. Ingenting nytt här heller, vi tillbringade dagen i vårt gömställe, beroende på att det är lördag, en dag då jägarna är i rörelse.
Vid middagstiden anlände Marcos och Rolando. Nu har vi blivit sex. Utan dröjsmål började vi gå igenom detaljerna för resan. De kom senare än väntat, eftersom de först hade blivit varskodda förra veckan. De har företagit den snabbaste hitresan, over San Pablo. De fyra återstående väntas komma fram till oss först nästa vecka.
Rodolfo kom tillsammans med dem och gjorde ett gott intryck på mig. Av allt att döma är hans beslut att bryta med allt fastare än Bigotes. Papi bröt mot instruktionerna genom att underrätta dem om min närvaro här, och det gjorde också Coco. Det verkar som om det var ett fall av svartsjuka beträffande auktoriteten. Jag skrev till Manila och gjorde vissa rekommendationer (dokument I och II), och skrev också till Papi och besvarade hans frågor. Rodolfo återvände tidigt på morgonen.
Första dagen med den utökade gruppen. Det regnade häftigt och vi blev genomblöta när vi förflyttade oss till vår nya förläggning. Vi har redan inrättat oss där. Tältet visade sig vara en lastbilspresenning som blir genomvåt, men den skyddar oss i en viss utsträckning. Vi har hängmattor med nylonöverdrag. Vi har också fått litet tillskott av vapen; Marcos har en Garand, Rodolfo skall få en M-1 från förrådet. Jorgo stannade med oss, men i huset. Där kommer han att leda arbetet på att förbättra farmen. Jag bad Rodolfo skicka oss en pålitlig lantbruksspecialist. Vi skall försöka få det här att vara så länge som möjligt.
Tuma, Jorge och jag företog en expedition längs Ñacahuasufloden för att inspektera den nyss upptäckta viken. Man kunde inte lokalisera floden till följd av föregående dags regn och det gjorde det svårt att komma till den önskade punkten. Det är en bäck med ett väl dolt utlopp, och om platsen görs i ordning med omsorg kan den användas som permanent läger. Vi återvände strax efter klockan 9 på kvällen. Här har ingenting nytt inträffat.
Vi invigde observationsplatsen från vilken man har utsikt över det lilla huset och farmen så att vi blir förvarnade i händelse av en inspektion eller besvärliga besökare. Medan två av oss är ute på olika rekognosceringar, har de övriga tre timmars vaktpass. Pombo och Marcos undersökte vårt lägers finne ända till bäcken som fortfarande är översvämmad.
Pacho och Rolando gick ut för att undersöka viken. De skall vara tillbaka i morgon. I går kväll kom två av Aragañaraz lantarbetare "släntrande förbi" och avlade ett "oväntat besök" hos oss. Där fanns ingenting besynnerligt att se, emellertid var Antonio, som var ute på en expedition och Tuma, som officiellt bor i huset frånvarande. Förevändning: jakt.
Aliuchas födelsedag.
Det kom en rapport från observationsplatsen att en jeep med två eller tre man hade kommit till farmen. De visade sig vara från malariabekämpningstjänsten och gav sig iväg igen så snart de hade tagit blodprov. Pacho och Rolando kom tillbaka mycket sent på kvällen. De hade hittat bäcken på kartan och rekognoscerat den, följande dess huvudfåra tills de fann övergivna läger.
Eftersom det var lördag, stannade alla i förläggningen. Jag bad Jorge undersöka flodbädden till häst för att se hur långt den sträcker sig. Hästen var emellertid inte här, så han gav sig iväg till fots för att be om en häst av don Remberto (mellan 20 och 25 kilometer). Han hade ännu inte återvänt när mörkret föll på. Inga nyheter från La Paz.
Jorge har ännu inte uppenbarat sig. Jag gav order om att hålla vakt hela natten, men klockan 9 kom den första jeepen från La Paz. Joaquin och Urbano kom tillsammans med Coco, och de hade också med sig en bolivian, en medicine studerande vid namn Ernesto som också hade kommit för att stanna. Coco for tillbaka och hämtade Ricardo, Braulio, Miguel och ytterligare en bolivian vid namn Inti, som också tänker stanna. Nu finns här inalles 12 rebeller, plus Jorge som uppträder som ägare. Coco och Rodolfo får till uppgift att sköta kontakterna. Ricardo kom med oroande nyheter: El Chino är i Bolivia och vill träffa mig och skicka 20 man. Detta kommer att medföra problem, därför att det är vår avsikt att internationalisera kampen, men utan att ta Estanislao i betraktande. Vi kom överens om att han skulle skickas till Santa Cruz och att Coco skulle hämta honom där och skjutsa honom tillbaka hit. Coco åkte iväg i den ena jeepen tidigt på morgonen och Ricardo följde efter i den andra för att sedan fortsätta till La Paz. Coco skulle först åka till Remberto för att ta reda på vad det hade blivit av Jorge. I ett samtal som han dessförinnan hade med Inti sade han att han inte tror att Estanislao kommer att sluta sig till resningen, men att han tycks ha beslutat att klippa av banden.
På morgonen hade Jorge ännu inte uppenbarat sig, inte heller hade Coco återvänt. De kom senare på dagen; ingenting hade hänt, de hade helt enkelt dröjt kvar hos Remberto. En aning oansvarigt.
På eftermiddagen sammankallade jag den bolivianska gruppen och tog upp frågan om erbjudandet att skicka 20 peruaner. De var alla med om att de skulle skickas, men inte förrän vi hade inlett operationerna.
Vi begav oss ut för att undersöka flodens möjligheter och för att rekognoscera bäcken där vi eventuellt kommer att upprätta vårt nya läger. Gruppen bestod av Tumaini, Urbano och mig själv. Bäcken verkade att ge god säkerhet, men den var beklämmande mörk. Vi skall försöka finna den andra som lär ligga en timmes väg därifrån. Tumaini föll och bröt av allt att döma fotleden. Vi korn till lägret sent på kvällen, efter att vi hade mätt upp floden. Inga förändringar här. Coco åkte till Santa Cruz för att invänta Chino.
Marcos, Pacho och Pombo gav sig ut på ett uppdrag med instruktioner att rekognoscera en längre bort belägen bäck. De kommer att vara borta två dygn. I huset inga förändringar.
MÅNADSANALYS: Allt har ordnat sig relativt bra. Jag kom hit utan svårigheter, och det har också hälften av männen gjort, fastän de blev litet försenade. Ricardos närmaste medarbetare kommer att kämpa mot alla odds. Terrängförhållandena verkar fördelaktiga i denna avsides belägna trakt där allting tyder på att vi kommer att kunna stanna praktiskt taget så länge vi anser nödvändigt.
Våra planer är nu: att vänta på återstoden av männen, att öka antalet bolivianer till minst 20 och att inleda operationerna. Vi har ännu att ta reda på vilken Monjes reaktion kommer att bli, och hur Guevaras folk kommer att uppföra sig.
Dagen förflöt händelselöst. På kvällen kom Marcos och hans kamrater, de hade gjort en längre tur än de hade fått order att göra och tagit vägen över bergen. Klockan 2 på morgonen fick jag veta att Coco och en annan kamrat hade anlänt. Jag uppsköt det tills i morgon.
Chino anlände tidigt, han befann sig i ett mycket översvallande tillstånd. Vi tillbragte dagen med att prata. Summan av det hela är att han vill fara till Cuba för att personligen avlägga rapport om situationen. Inom två månader kommer fem peruaner att kunna sluta sig till oss, det vill säga sedan operationerna har börjat. Tillsvidare kommer två, nämligen en radiotekniker och en läkare som kommer att stanna hos oss en tid. Han frågade efter vapen, och jag erbjöd mig att ge honom en BZ och några mausergevär och handgranater samt att köpa en M-1 åt dem. Jag beslöt också att hjälpa dem med att skicka fem peruaner för att etablera en etapp genom vilken man kunde skicka vapen från andra sidan Titicaca till en trakt nära Puno. Han berättade för mig om sina besvärligheter i Peru, bland dem en djärv plan att befria Calixto, som gjorde ett alltför fantastiskt intryck på mig. Han tror att några överlevande från gerillan opererar i detta område, men han är inte absolut säker på sin sak, beroende på att de aldrig lyckades komma fram till det ifrågavarande området. Resten av tiden använde vi till att berätta anekdoter för varandra. Han tog avsked med samma entusiasm och gav sig iväg till La Paz, medförande våra fotografier. Coco har instruktioner att förbereda kontakter med Sanchez (som han skall träffa senare) och att ta kontakt med presidentämbetets informationschef som har erbjudit sig att hjälpa oss, beroende på att han är Intis svåger. Nätverket är fortfarande mycket primitivt.
Ingenting nytt. Det är lördag, och därför har vi inte skickat ut några spaningsexpeditioner. De tre lantarbetarna på farmen gav sig iväg till Lagunillas för att uträtta vissa ärenden.
Ingenting nytt. Alla tar det lugnt därför att det är söndag. Jag har hållit en kort och informell orientering beträffande kriget och vår inställning till bolivianerna som snart kommer att vara här.
Ingenting nytt. Vi hade tänkt ge oss ut i dag men det regnade hela dagen. En viss oro uppstod till följd av några inte på förhand anmälda skott som avsköts av El Loro.
Apolinar, Inti, Urbano, Miguel och jag själv gav oss iväg för att inleda arbetet på den andra grottan nära den första bäcken. Miguel har kommit för att ersätta Tuma som ännu inte har tillfrisknat efter sitt fall. Apolinar har förklarat att han vill ansluta sig till gerillan, men att han först vill fara till La Paz för att ordna upp vissa personliga angelägenheter. Han fick tillstånd att resa men jag uppmanade honom att vänta några dar. Vi kom fram till viken strax före klockan 11. Vi kamouflerade stigen och letade efter en lämplig plats för den andra grottan, men här är marken stenig överallt och bäcken slingrar sig fram över en bädd av ren sten där den torkar ut. Vi uppsköt rekognosceringen till morgondagen. Inti och Urbano gick ut för att försöka sin lycka på hjortjakt, vi har nämligen rätt ont om mat och vi måste tänja ut på förråden så att de räcker över fredagen.
Miguel och Apolinar letade reda på en lämplig plats och tog itu med uppgiften att bygga tunneln. Vi har emellertid brist på lämpliga verktyg. Inti och Urbano återvände tomhänta, men i skymningen kom Urbano med en kalkon som han hade skjutit med en M-1, men eftersom vi redan hade lagat mat, sparade vi den till morgondagens frukost. I dag har vi kommit till den sista dagen av vår första månads vistelse här, men av lämplighetsskäl skall jag skriva syntesen i slutet av varje kalendermånad.
Vi gick upp till den firme som kröner bäcken, åtföljda av Inti. Miguel och Urbano fortsatte att arbeta på brunnen. På kvällen avlöstes Miguel av Apolinar. Marcos, Pombo och Pacho anlände i skymningen, men Pacho kom långt efter och var mycket trött. Marcos bad mig förflytta honom från förtruppen om han inte blev bättre. Jag prickade ut stigen till källaren, som kan återfinnas på Skiss II. Jag delade ut de viktigaste uppgifterna som de skulle utföra under sin vistelse här. Miguel kommer att stanna med dem, och vi återvänder i morgon.
Vi återvände i långsam takt och kom fram vid tolvtiden. Pacho fick order att stanna kvar när gruppen återvände. Vi försökte få kontakt med läger 2 men det lyckades inte. Ingenting annat nytt.
Dagen förflöt utan att någonting nytt inträffade, förutom att vi fick den första satsen hembakat bröd. Jag pratade med Jorge och Inti om några angelägna uppgifter. Inga nyheter från La Paz.
Dagen förflöt utan att något nytt inträffade, men på kvällen uppenbarade sig Coco med Api. De hade med sig Alejandro, Arturo och en bolivian, Carlos. Den andra jeepen hade blivit efter på vägen, samma historia som alltid. Senare kom de med läkaren, Moro, Benigno och två bolivianer, båda cambas från farmen i Caranavi. Natten tillbragtes med de sedvanliga kommentarerna beträffande färden och om Antonio och Felix som redan hade bort vara här men ännu inte har visat sig. Efter en diskussion med Papi beslöts det att han skulle göra ännu två resor för att hämta Renan och Tania.
Vi skall göra oss av med huset och magasinet, och 1 000 pesos skall ges som understöd åt Sanchez. Han får behålla den lilla lastbilen, och vi skall sälja den ena jeepen och behålla den andra. Ytterligare en resa måste göras för att hämta vapen, och jag gav order om att alltsammans skulle transporteras i en enda jeep för att undvika omlastningen som är lättare att upptäcka. Chino avreste till Cuba, av allt att döma med stor entusiasm, och han räknar med att komma tillbaka hit när han återvänder. Coco stannade här för att bege sig till Camiri och försöka skaffa mat, och Papi har lämnat oss för att fara till La Paz.
Vi upplevde ett farligt intermezzo. Jägaren El Vallegrandino, upptäckte fotspår efter oss, såg tydligen någon och hittade en handske som Pombo hade tappat. Det förändrar våra planer, och vi måste vara mycket försiktiga. El Vallegrandino ska gå ut i morgon med Antonio för att visa honom var han gillrade sina tapirfällor. Inti meddelade mig att han inte litade på Carlos, studenten, beroende på att han genast efter sin ankomst inledde en diskussion om kubanernas deltagande, plus det faktum att han tidigare hade sagt att han inte skulle slåss om inte partiet gjorde det. Att Rodolfo hade skickat honom berodde, sade han, helt och hållet på ett missförstånd
Jag talade med hela gruppen och höll en föreläsning om krigets realiteter. Jag underströk behovet av disciplin och enhetligt befäl och framhöll för bolivianerna vilket ansvar de hade tagit på sig genom att bryta mot partidisciplinen för att gå på en annan linje.
Jag gjorde följande utnämning: Joaquin till andre militäre chef; Rolando och Inti till kommissarier; Alejandro till operationschef; Pombo till underhållschef; Inti till finanschef; Nato, förråd och vapen; och, åtminstone tillsvidare, Moro sjukvårdstjänsten.
Rolando och Barulio hade gått ut för att varna gruppen att de skulle hålla sig stilla och vänta där tills El Vallegrandino hade utfört sin rekognoscering med Antonio eller gillrat sina fällor. De återvände på kvällen; fällan ligger inte långt från oss. De söp honom full den kvällen och han lämnade oss nöjd och belåten med en hel flaska Singani i magen. Coco kom tillbaka från Caravani där han hade köpt de livsmedel vi behövde, men han hade blivit sedd av flera personer i Lagunillas, och de var förvånade över de mängder han köpte.
Marcos kom senare med Pombo, den förre med ett sår ovanför ena ögat som han hade fått när han täljde en käpp. Det syddes ihop med två stygn.
Joaquín, Carlos och doktorn gav sig iväg för att sluta sig till Rolando och Braulio. Pombo följde med dem, men han hade fått order att komma tillbaka redan samma dag. Jag gav dem order att sopa igen stigen och att göra en ny som började på samma ställe men som kom ut vid flodstranden. Detta arbete utfördes med sådan framgång att Pombo, Miguel och Pacho gick vilse på hemvägen och fortsatte längs med den.
Apolinar vill bege sig till sitt hus i Viacha på några dagar. Han fick pengar åt sin familj, och jag talade med honom och uppmanade honom att iaktta noggrann sekretess. Coco tog avsked i skymningen, men klockan 3 slogs larm beroende på att vi hörde buller och visslingar och en hund skällde. Det visade sig emellertid vara Coco själv som hade gått vilse i skogen.
En händelselös dag. El Vallegrandino gick förbi huset för att inspektera fällan, därför att han hade gillrat den föregående dag, tvärtemot vad han hade sagt. Stigen i skogen visades för Antonio så att han kunde ledsaga El Vallegrandino längs den för att undvika misstankar.
Ingenting nytt. Förberedelser vidtogs för uppbrott (åtta man) och för att inrätta oss permanent i läger 2.
På morgonen lämnade Pombo, Urbano, Tuma, Alejandro, Moro, Arturo, Inti och jag, alla tungt lastade, lägret för att inte mera återvända. Marschen tog oss tre timmar. Rolando stannade med oss och Joaquin, Braulio, Carlos och El Médico återvände. Carlos har visat sig vara en uthållig fotvandrare och en bra arbetare. Moro och Tuma upptäckte en håla i floden där det fanns rätt stora fiskar, och de fångade 17, vilket ger oss en god måltid. Moro skadade sin hand på en bagre. Vi tittade efter en plats för en källare till eftersom den första redan är nästan färdig, och sedan avbröt vi arbetet tills i morgon. Moro och Inti gjorde ett försök att på tumanhand jaga tapiren, och de gick ut för att tillbringa natten med att ligga och vänta på den.
När Moro och Inti kom tillbaka hade de bara en kalkon med sig. Vi - Tuma, Rolando och jag - satte i gång med att gräva den andra källaren som bör vara färdig i morgon. Arturo och Pombo rekognoscerade en plats för radion och började sedan arbeta på vägen till ingången som är i ganska dåligt skick. På kvällen började det regna, och det fortsatte ända till dagbräckningen.
Regnet höll på hela dagen, men vi fortsatte också arbetet på källaren. Det nödvändiga djupet, 2,5 meter är nästan uppnått. Vi inspekterade en kulle med tanke på att placera radioanläggningen där. Den såg rätt bra ut, men vi kan inte vara säkra innan vi har utfört våra försök.
I dag regnade det igen, och vädret lockade inte till några promenader, men när klockan närmade sig 11 kom Braulio och Ñato med nyheten att floden nu var vadbar men fortfarande rätt djup. På vägen ut stötte vi på Marcos och hans förtrupp som har kommit för att stanna. Han får befälet över dem och har fått order att skicka tre till fem man, beroende på möjligheterna. Vi nådde vår destination på litet mer än tre timmar. Ricardo och Coco kom vid midnatt och hade med sig Antonio och El Rubio (de hade inte kunnat få någon lägenhet senaste torsdag), samt också Apolinar som äntligen kom för att sluta sig till oss. Dessutom kom Iván för att diskutera en hel mängd frågor. Jag sov praktiskt taget inte alls på hela natten.
Olika frågor diskuterades och allt var i bästa ordning när gruppen från läger 2, ledd av Alejandro, kom in med nyheten att de hade sett ett rådjur med ett band bundet om benet. Det var skjutet och låg nu på vägen i närheten av lägret. Joaquin hade gått förbi platsen en timme tidigare och inte inrapporterat någonting. Vi utgick genast ifrån att det var Vallegrandino som burit dit det, och att han sedan hade slängt sitt byte ifrån sig och av någon anledning tagit till fötter. En vaktpost placerades i närheten och två, man skickades för att uppehålla jägaren om han kom tillbaka. En stund senare kom en ny rapport, rådjuret hade varit dött länge, och det hade redan maskar i sig. Senare återvände Joaquin och bekräftade att han hade sett kadavret. Coco och El Loro hämtade El Vallegrandino och förde honom till rådjuret så att han fick se det, och han erkände att det var ett djur som han hade sårat flera dagar tidigare. Därmed var det slut på intermezzot.
Vi beslöt att påskynda kontakterna med mannen från informationsväsendet, vilket Coco hade försummat, och att låta Megia tjänstgöra som kontaktman mellan Iván och honom. Denne skulle upprätthålla förbindelsen med Megia, Sanchez och Tania och den representant för partiet som ännu inte var utsedd. Kanske han kunde vara från Villamontes, men det var ännu inte bestämt. Vi fick ett telegram från Manila som meddelade att Monje var på väg upp från södern. De har etablerat ett system av kontakter, men det tillfredsställer mig inte därför att det tydligt visar att Monje inte har sina egna kamraters förtroende. De kommer att sända ett meddelande från La Paz klockan 1 på natten om de redan har gett sig iväg för att möta Monje.
Iván har möjlighet att göra affärer, men det dåliga pass han har hindrar honom från att göra det. Följande åtgärd måste bli att förbättra dokumentet, och han borde skriva till Manila och be sina vänner snabbt sköta om den saken.
Tania kommer snart hit för att få vidare instruktioner. Jag kommer förmodligen att skicka henne till Buenos Aires.
Det är nu slutgiltigt bestämt att Coco, Ricardo och Iván skall lämna Camiri med flygplan och lämna jeepen här. När de kommer tillbaka bör de ringa till Lagunillas för att rapportera att de befinner sig där. På kvällen far Jorge för att fråga efter nyheter, och han söker upp dem om han får höra något positivt. Vi lyckades inte ta emot någonting från La Paz klockan 1. De gav sig iväg till Camiri tidigt på morgonen.
El Loro lämnade mig inte de kartor som spanaren hade ritat så jag vet fortfarande inte vad det är för en typ av väg som leder till Yaqui. Vi startade på morgonen och vandringen genomfördes utan missöden. Vi skall försöka ha allt här den 24, den dag då festen skall hållas. På vägen passerade vi Pacho, Miguel, Benigno och Camba som var på väg för att hämta den elektriska anläggningen. Klockan 5 på eftermiddagen kom Pacho och Camba tillbaka utan generatorn, som de hade lämnat väl gömd i skogen därför att den var för tung. I morgon startar fem man härifrån för att hämta den. Förrådskällaren blev färdig, och i morgon skall vi börja bygga en till för radioanläggningen.
Vi inledde arbetet på radiokällaren, i början med stor framgång i mjuk mark, men snart träffade vi på en hård åder som hindrade oss från att komma vidare.
De kom med den elektriska generatorn som är ganska tung, men den är inte provad beroende på att vi lider brist på bensin. El Loro skickade bud att han inte skickade kartorna därför att rapporten var muntlig och att han skulle komma och avge den i morgon.
Vi gick ut med Pombo och Alejandro för att undersöka en firme till vänster om lägret. Vi måste röja en stig, men jag fick det intrycket att det blir lätt att komma igenom. Joaquín kom med två kamrater och meddelade att El Loro inte kunde komma därför att grisen rymde och han måste leta efter den. Det har inte kommit några nyheter om den resa som El Lagunillero gjorde. På kvällen kom grisen, den var stor och präktig, men drinkarna saknades. El Loro har inte ens förmågan att anskaffa sådana saker, han tycks vara helt och hållet desorganiserad.
Vi firade julafton. En del gjorde två färder och kom sent men till slut var vi alla samlade och hade en trevlig samvaro, några överdrev till och med. El Loro förklarade att El Lagunilleros resa inte hade varit fruktbringande och det enda positiva var anteckningarna som inte var vidare noggranna.
Tillbaka till arbetet. Det företogs inga turer till begynnelselägret. Vi har döpt det till C 24, ett namn som föreslogs av den bolivianske läkaren. Marcos, Benigno och Camba gick ut för att hugga sig fram genom firme till höger om oss, och kom tillbaka på kvällen med underrättelsen att de hade sett någonting som såg ut som en steril pampa på ungefär två timmars väg från oss. De skall försöka nå fram dit i morgon. Camba kom tillbaka med feber. Miguel och Pacho röjde några stigar till vänster som var avsedda att förvilla samt tog också upp en stig till radiokällaren. Inti, Antonio, Tuma och jag fortsatte arbetet på radiokällaren, som är mycket tungt därför att vi måste hugga oss in i en stenhäll. Eftertruppen tog itu med att upprätta sitt läger och med att leta efter lämpliga kombinerade observationsplatser och ställningar i båda ändarna av den förbiflytande floden. Platsen är mycket fördelaktig.
Inti och Carlos gick ut för att rekognoscera ända till den plats som på kartan är betecknad med namnet Yaqui. Färden beräknas vara två dygn. Rolando, Alejandro och Pombo fortsatte med arbetet på källaren, som är mycket svårt. Pacho och jag gick ut för att inspektera de stigar som Miguel hade röjt. Det är inte värt att fortsätta den som går genom firme. Den stig som går mot källaren är rätt bra och svår att hitta. Vi har dödat två huggormar plus en i går, det finns tydligen rikligt av dem. Tuma, Arturo, Rubio och Antonio begav sig på jakt, och Braulio och Ñato stannade för att hålla vakt i det andra lägret. De kom med underrättelsen att El Loro hade kort omkull med jeepen och med en förklarande anteckning som meddelade Monjes ankomst. Marcos, Miguel och Benigno gick för att fortsätta med stigen genom firme, och de återvände inte på hela natten.
Vi gick med Tuma för att försöka leta reda på Marcos. Vi gick väster ut i två och en halv timme tills vi kom till källan till en liten bäck som rann nerfor vänstra sidan. Där följde vi fotspår nerfor rätt höga klippor. jag trodde att jag skulle komma till lägret den här vägen, men tiden gick och vi kom inte fram. Efter klockan 5 på eftermiddagen kom vi till Ñacahuasu, omkring fem kilometer nedanför läger 1. Där fick vi veta att Marcos hade tillbragt föregående natt där. Jag skickade ingen för att underrätta dem därför att jag trodde att Marcos hade meddelat dem min sannolika rutt. Vi såg den havererade jeepen; El Loro hade begett sig till Camiri för att försöka få tag på reservdelar. Enligt Ñam hade han somnat vid ratten och kört omkull.
När vi bröt upp för att återvända till lägret kom Urbano och Antonio för att fråga efter mig. Marco hade gått med Miguel för att röja en stig till lägret genom firme, och de hade inte kommit tillbaka. Benigno och Pombo gick ut för att leta efter mig och tog samma stig som vi hade använt. När jag kom till lägret var Marcos och Miguel där. De hade sovit i firme eftersom de inte hann fram till lägret. Den senare beklagade sig över deras sätt att behandla mig. Det föreföll som om klagomålen var riktade mot Joaquin, Alejandro och El Médico. Inti och Carlos hade kommit tillbaka utan att ha hittat något bebott hus, endast ett övergivet som förmodligen inte är det som återfinns på kartan under namnet Yaqui.
Vi gick till den sterila kullen med Marcos, Miguel och Alejandro för att skapa oss en uppfattning om läget. Det tycks vara början till Pampa del Tigre; det är en kedja av berg av lika höjd och kala kullar som ligger på ungefär 1500 meters höjd. Den firme som ligger till vänster kan inte komma till användning, eftersom den tar formen av en båge som böjer sig mot Ñacahuasu. Vi kom ner och tillbaka till lägret på en timme och 20 minuter. Åtta man skickades för att hämta förråd men de kom inte med hela lasten. Rubio och El Médico avlöste Braulio och Ñato. Den förre röjde ytterligare en stig innan han kom; den här börjar vid några stenar i floden och leder till andra sidan över ytterligare stenar, var igenom man inte lämnar några spår. Ingenting gjordes åt källaren. El Loro begav sig till Camiri.
Trots det regn som hade fallit och som hade kommit floden att stiga, skickades fyra man för att ta reda på allt som vi hade lämnat i läger 1, och det tömdes helt och hållet. Inga nyheter från yttervärlden. Sex man gick till källaren och bar in allt som skulle lagras där. Ugnen kunde inte byggas färdig därför att leran var för mjuk.
7.30 kom El Médico med underrättelsen att Monje hade anlänt. Jag gick dit med Inti, Tuma, Urbano och Arturo. Mottagandet var hjärtligt men spänt. Frågan: "Varför är du här?" hängde i luften. Han åtföljdes av "Pan Divino", den nye rekryten, Tania som kom för att få instruktioner, och Ricardo som skall stanna hos oss.
Samtalet med Monje inleddes med småprat om allmänna angelägenheter, men snart tog han upp de fundamentala frågorna som han sammanfattade i tre grundläggande villkor:
1) Han skulle avstå från sin ledande ställning inom partiet, men han trodde sig kunna uppnå att det åtminstone höll sig neutralt och ställde till förfogande kadrer för kampen.
2) Det politiska och militära ledarskapet för kampen skulle tillkomma honom så länge revolutionen ägde rum it boliviansk mark.
3) Han skulle sköta förbindelserna med andra sydamerikanska partier och försöka övertala dem att inta en ställning som stödde befrielserörelserna (som exempel nämnde han Douglas Bravo).
Jag svarade att den första punkten fick han själv avgöra i sin egenskap av partisekreterare, fastän jag ansåg att hans inställning var felaktig. Den var vacklande och opportunistisk och bidrog till att skydda det historiska namnet på dem som borde fördömas till följd av sin eftergivenhet. Tiden kommer visa att jag har rätt.
Vad den tredje punkten beträffar, hade jag ingenting att invända mot att han försökte göra det, men det var dömt att misslyckas. Att be Codovila stöda Douglas Bravo var detsamma som att be honom överse med en revolt mot partiet. Också här kommer tiden att fälla sin dom.
Vad den andra punkten beträffade, kunde jag inte i något avseende acceptera den. Jag skulle vara den militäre ledaren och kunde inte acceptera några tvetydigheter i den punkten. Här råkade diskussionen fullständigt i stockning och slutade i en ond cirkel.
Vi kom överens om att han skulle tänka över problemen och tala med de bolivianska kamraterna. Sedan gick vi till det nya lägret, och där talade han med alla och bad dem välja mellan att stanna här eller stöda partiet. Alla valde att stanna, och det tycktes förvåna honom.
12 drack vi en skål och framhöll dagens historiska betydelse. I mitt svar utgick jag från hans ord och framhöll detta som den kontinentala revolutionens nya Grito de Murillo, och sade att våra liv inte betydde någonting när man jämförde dem med revolutionens hjältedåd.
MÅNADSANALYS: Den kubanska gruppen har i allo varit framgångsrik, moralen är god och det finns bara små problem. Bolivianerna är bra, fast de är för få till antalet. Monjes inställning kan å ena sidan fördröja utvecklingen men å andra sidan bidra till den genom att frigöra mig från besvärliga politiska engagemang. De närmast följande åtgärderna, förutom att vänta på fler bolivianer, blir att tala med Moises Guevara och argentinarna, Mauricio och Jozamy (Massetti och utbrytarpartiet).
Utan att ha diskuterat saken med mig meddelade Monje på morgonen att han ville träda tillbaka och att han skulle föredra sin avskedsansökan för partiledarna den 8 januari. Enligt honom var hans uppdrag avslutat. Han lämnade oss med en min som om han hade förts till galgen. Mitt intryck är att när han av Coco fick reda på mitt beslut att inte ge efter i strategiska frågor, begagnade han sig av detta för att tvinga fram en brytning, eftersom hans argument är inkonsekventa.
På eftermiddagen samlade jag alla männen och förklarade Monjes inställning för dem, samt meddelade att vi skulle förena oss med alla dem som ville åstadkomma en revolution. Jag förutspådde hårda tider och dagar av moralisk ångest för bolivianerna, men framhöll att vi skall försöka lösa deras problem med hjälp av kollektiva diskussioner eller genom politiska kommissarier.
Jag ordnade Tanias resa till Argentina där hon skall tala med Mauricio och Jozami med ändamål att ordna ett möte med dem där. Vi kom överens om de uppgifter som skulle skötas av Sanchez och om att tillsvidare lämna Rodolfo, Loyola och Humberto i La Paz, en av Loyolas systrar i Camiri och Calvimonte i Santa Cruz. Mito skall resa runt i Sucreområdet för att ta reda på var han kan slå sig ner. Loyola får ta hand om finanserna, och 8Ö 000 skall skickas, av vilka 20 000 för den lastbil som Calvimonte skall köpa. Sanchez skall ta kontakt med Guevara och ha ett samtal med honom. Coco skall fara till Santa Cruz för att tala med en av Carlos bröder och ge honom i uppdrag att ta emot de tre som kommer från Havanna. Jag skrev det budskap till Fidel som återfinns i dokumentet C ZO 2.
Morgonen tillbringades med att skriva ett kodbrev. De andra (Sanchez, Coco och Tania) gav sig iväg på eftermiddagen, efter att ha lyssnat till Fidels tal. Han nämnde oss på ett sätt som gör att vår tacksamhetsskuld till honom blir om möjligt större än tidigare.
I lägret utfördes inga andra arbeten än grävningen av källaren. De övriga gav sig ut för att leta efter sakerna från det andra lägret. Marcos, Miguel och Benigno gick norr ut för att rekognoscera, Inti och Carlos rekognoscerade Ñacahuasu tills de stötte på människor, Joaquin och El Médico skall utforska Yaquifloden tills de kommer till mynningen eller stöter på folk. De har alla på sin höjd fem dygn på sig.
Efter att ha lämnat Monje kom männen tillbaka till lägret och rapporterade att El Loro ännu inte hade återvänt.
Vi arbetade på taket till källaren utan att få det färdigt; vi måste avsluta det i morgon. Endast två man gick för att hämta lasten och de kom tillbaka med nyheten att alla hade gett sig iväg föregående kväll. Resten av kamraterna ägnade sin tid åt att bygga ett tak över köket. Nu är det färdigt.
Marcos, Joaquin, Alejandro och jag gick upp till den sterila firme på morgonen. Där fattade jag följande beslut: Marcos skall tillsammans med El Camba och Pacho försöka nå fram till Ñacahuasu till höger. De måste försöka undvika att bli sedda. Miguel skall tillsammans med Barulio och Aniceto utforska en framkomlig väg genom finne som sedan skall röjas till vår huvudstig. Joaquin skall tillsammans med Benigno och Inti leta efter passet till Rio Frias vilket enligt kartan löper parallellt med Ñacahuasu på andra sidan om firme, vilken måste vara Pampas del Tigre.
På eftermiddagen kom El Loro med två mulor som han hade köpt för 2 000 pesos. Det var ett gott köp, djuren är lugna och starka. Order gavs om att ta reda på Braulio och Pacho så att han kan ge sig iväg i morgon. Carlos och El Médico kommer att inta deras platser.
Efter föreläsningen fortsatte jag att tala om de egenskaper som en gerillakrigare nödvändigt måste besitta och om behovet av en bättre disciplin, och jag förklarade att vår mission framför allt var att bilda en kärna av stål som kan tjäna som exempel, och med utgångspunkt härifrån framhöll jag hur nödvändigt det är att studera, ett absolut trängande behov för framtiden. Efter detta sammankallade jag ledarna för de olika grupperna, Joaquín, Marcos, Alejandro, Inti, Rolando, Pombo, El Médico, El Ñato och Ricardo. Jag förklarade varför Joaquín hade blivit utsedd till ställföreträdande chef, vilket berodde på vissa misstag från Marcos sida som ständigt upprepades. Jag kritiserade den inställning som Joaquín hade tagit till intermezzot med Miguel på nyårsdagen och fortsatte med att förklara några av de uppgifter som måste utföras för att förbättra vår organisation. I slutet berättade Ricardo för mig om någonting som hade inträffat mellan honom och Iván i Tanias närvaro. De hade svurit åt varandra och Ricardo hade befallt Iván att stiga ur jeepen. Sådana obehagliga intermezzon kamrater emellan är till stort hinder för vårt arbete.
Rekognosceringspatrullerna gav sig iväg. Endast Alejandro och El Ñato sysslade med att förbereda góndolan, de övriga var upptagna av sina göromål i lägret. Elektricitetsverket och alla Arturos tillhörigheter flyttades, ytterligare ett litet tak byggdes över källaren och brunnen reparerades. Vi byggde också en liten bro över bäcken.
En förändring vidtogs i sammansättningen av den permanenta vaktstyrkan i det gamla lägret; Rubio och Apolinar avlöste Carlos och El Médico. Vattenståndet var fortfarande högt i floden, fastän det redan hade börjat sjunka. El Loro begav sig till Santa Cruz och har inte återvänt.
El Médico (Mora), Tuma och jag klättrade upp till Pampa del Tigre tillsammans med Antonio som skulle stanna kvar och sköta om lägret. Där förklarade jag för Antonio vilka hans uppgifter skulle bli beträffande utforskandet av en bäck som borde ligga väster om lägret. Därifrån letade vi efter en förbindelse med Marcos gamla stig, som vi inte hade någon svårighet att finna. Sex av rekognoscerarna anlände i skymningen: Miguel med Braulio och Aniceto, och Joaquín med Benigno och Inti. Miguel och Braulio kom fram till en flod som skar genom firme och nådde en annan flod som av allt att döma är Ñacahuasu. Joaquín lyckades ta sig ned för floden, som måste vara El Frías, och följde den en liten bit. Denna måste vara samma flod som den andra gruppen följde, vilket innebär att våra kartor inte är så dåliga, eftersom båda floderna skiljs åt av ett skogbevuxet område och flyter ut i El Grande genom skilda utlopp. Marcos har ännu inte återvänt.
Vi fick ett radiomeddelande från Havanna enligt vilket El Chino och El Médico kommer att avresa den 12 och radioteknikern och Rea den 14. Ingenting nämndes om våra två andra kamrater.
Antonio gav sig iväg för att utforska den närliggande bäcken med Carlos och Arturo. Han återvände på kvällen, och den enda påtagliga nyheten han hade att inrapportera var att bäcken rann ut i Ñacahuasu, vid de betesmarker där vi jagar.
Alejandro och Pombo som satt och ritade kartor i Arturos källare kom med meddelandet att mina böcker hade blivit fuktiga. Några av dem var förstörda och radioutrustningen var våt och hade rostat. Detta i förening med den omständigheten att de två radiorna är obrukbara ger en dyster uppfattning om Arturos förmåga.
Marcos kom på kvällen. Ñacahuasufloden svängde inte upp där den borde ha gjort det enligt förhandsberäkningarna, och den nådde inte ens fram till sammanflödet med vad vi antog vara Fríasfloden. Vi började studera quechua med Aniceto och Pedro som lärare.
Den dagen plågades vi av boro. Vi plockade larver från Marcos, Carlos, Pombo, Antonio, Moro och Joaquin.
Góndolan skickades för att hämta det som var kvar. El Loro har ännu inte återvänt. Vi övade oss i att klättra uppför strandbranterna vid vår bäck, men detta tog oss två eller tre timmar på sidorna och endast sju minuter i centern. Det är där som vi måste ordna och genomföra vårt försvar. Joaquín berättade för mig att Marcos var stött för att jag hade tagit upp frågan om hans förseelser på mötet häromdagen. Jag måste tala med honom.
Jag talade med Marcos, och han beklagade sig över att kritiken hade ägt rum i bolivianernas närvaro. Hans argumentering var meningslös. Med undantag för hans emotionella tillstånd som måste tas i betraktande var allt det övriga betydelselöst.
Han nämnde bland annat om några föraktfulla uttryck som Alejandro hade använt om honom. Den saken klarades upp och det förefaller som om det inte varit fråga om några onda avsikter, bara litet skvaller. Marcos lugnade sig litet grann.
Inti och Moro gick på jakt men kom tillbaka tomhänta.
Grupper skickades ut för att gräva källare på en plats dit man kunde komma med mulor, men ingenting positivt kunde göras i detta avseende, och vi beslöt att i stället bygga en koja nära lägerområdet. Alejandro och Pombo studerade försvarsmöjligheterna vid ingången och planerade skyttegravar. De skall fortsätta med detta i morgon. Rubio och Apolinar återvände, och Braulio och Pacho begav sig till det gamla lägret. Inga nyheter från El Loro.
Marcos med sin förtrupp med undantag för Benigno gick nerströms för att bygga skyddet. De borde ha varit tillbaka i skymningen, men de kom redan vid middagstiden till följd av regnet, utan att ha byggt hyddan färdig.
Joaquín ledde den grupp som inledde arbetet på skyttegravarna. Moro, Inti, Urbano och jag gav oss iväg för att röja en stig som skulle löpa parallellt med vår ställning tvärs över firme till höger om bäcken, men det ledde inte till något gott resultat och det visade sig nödvändigt att klättra uppfor rätt farliga klippor. Vid middagstiden började det regna och all verksamhet avbröts. Inga underrättelser från El Loro.
Jag stannade i lägret och skrev instruktioner för kadrerna i staden. Det var söndag, varför vi endast arbetade halva dagen, Marcos med förtruppen på hyddan, eftertruppen och centern på skyttegravarna. Ricardo, Urbano och Antonio försökte förbättra den stig som röjdes i går, men utan framgång, beroende på att det fanns en brant klippa mellan den kulle som leder till floden och firme.
Inga utflykter företogs till det gamla lägret.
Arbetet på skyttegravarna fortsattes, men de är ännu inte färdiga. Marcos har nästan fullgjort sin uppgift och byggt ett riktigt bra litet hus. El Médico och Carlos avlöste Braulio och Pedro som kom med underrättelsen att Loro hade återvänt, och att han skulle komma med mulorna, men han uppenbarade sig inte trots att Aniceto gick för att möta honom. Alejandro visar symptom på malaria.
En dag med obetydlig rörlighet. De första skyttegravslinjerna och hyddan är färdiga. El Loro kom för att avlägga rapport om sin resa. När jag frågade honom varför han hade gett sig iväg, svarade han att han trodde att tillståndet till denna färd var beviljat och erkände att han hade gått för att besöka en kvinna som han hade där. Han hade med sig seldonen till mulan men kunde inte förmå den att gå ner i floden.
Vi har inte fått några nyheter om Coco, och vid det här laget börjar det redan verka oroande.
Dagen grydde mulen, varför jag avstod från att inspektera skyttegravarna. Urbano, Ñato, El Médico (Moro), Inti, Aniceto och Braulio gav sig iväg med góndolan. Alejandro som kände sig sjuk arbetade inte.
Kort därpå började regnet strömma ner. Loro anlände under det värsta skvalregnet för att meddela mig att Argañaraz hade talat med Antonio, antytt att han hade kännedom om både det ena och det andra och erbjudit sin samverkan vare sig det gällde kokain eller vad vi kunde syssla med. Med detta "vad vi kunde syssla med" menade han att han misstänkte att det kunde vara någonting annat. Jag instruerade El Loro att engagera honom, men att endast erbjuda honom mycket litet, bara betalning för de resor som han gjorde med sin jeep, och att hota honom med döden om han förrådde oss. Till följd av det häftiga regnet anträdde El Loro genast återfärden för att inte bli avskuren av den stigande floden.
Góndolan anlände inte klockan 8, och tillstånd gavs att äta góndoleros proviant, som slukades. Braulio och Ñato anlände några minuter senare och rapporterade att det snabbt stigande vattnet hade överraskat dem på vägen. De hade alla försökt fortsätta, men Inti hade ramlat i vattnet, tappat sitt gevär och skadat sig. De övriga beslöt att tillbringa natten där och dessa två hade med stor svårighet kommit fram.
Dagen började som vanligt, vi arbetade på försvarsanläggningarna och förbättrade lägret. Miguel insjuknade med hög feber som visade alla symptom på malaria. Jag hade frossbrytningar hel dagen men sjukdomen fick mig inte i sitt våld.
De fyra eftersläntrarna anlände klockan 8 på morgonen och hade med sig ett ansenligt förråd av choclos. De hade tillbragt natten hopkrupna kring en eld. De väntade att vattnet i floden skulle sjunka för att kunna leta efter geväret.
Vid fyratiden på eftermiddagen, när Rubio och Pedro hade gått för att avlösa de andra som höll vakt i det andra lägret, anlände löjtnant Fernandez och en civilklädd polisman i en hyrd jeep för att leta efter kokainfabriken. De undersökte endast huset och fann en del besynnerliga saker, som till exempel den kalciumkarbid som vi hade kopt till våra lampor och som vi inte hade transporterat till källaren. De tog pistolen av El Loro men lämnade mausern och .22-an. De "låtsades" ta .22-an av Argañaraz och visade den för El Loro, samt drog sig tillbaka med påpekandet att de visste allt och att vi gjorde klokt i att ta dem i betraktande. Löjtnant Fernandez meddelade El Loro att han kunde kräva tillbaka sin pistol i Camiri, med orden: "Kom bara och prata med mig, utan att väcka uppmärksamhet." Han frågade efter "brasilianaren".
El Loro fick instruktioner att hota El Vallegrandino och Argañaraz, vilka måste vara ansvariga för spioneriet och angivelserna, och att bege sig till Camiri under förevändning att försöka få tillbaka pistolen men i själva verket för att få kontakt med Coco. (Jag betvivlar att han fortfarande befinner sig på fri fot.) Vi måste hålla oss till skogarna så mycket som möjligt.
Jag inspekterade ställningarna och gav order om att utarbeta försvarsplanen som jag hade förklarat föregående kväll. Den baserade sig på ett snabbt försvar av ett område längs floden, och ett senare insatt motanfall av männen i förtruppen som är stationerade parallellt med floden, vilken flyter förbi ett bäckutlopp vid eftertruppen.
Vår avsikt var att hålla övningar i stridsexercis, men läget i det gamla lägret börjar bli farligt. En gringo anlände till farmen och avsköt eldskurar med sin M-2. Han är en "vän" till Argañaraz och har kommit för att tillbringa några dagars semester i hans hus. Spaningspatruller har skickats ut, och vi skall flytta lägret till en plats närmare Argañaraz hus. Om det går på tok för oss, skall vi göra upp räkningen med honom innan vi lämnar den här trakten.
Miguel har fortfarande hög feber.
Stridsövningen utfördes, och i vissa avseenden var utförandet bristfälligt, men det allmänna intrycket var gott. Det blir nödvändigt att ytterligare öva tillbakaryckningen som var den exercismässigt svagaste punkten. Grupperna med sina olika uppdrag gav sig iväg: en med Braulio för att röja en stig öster ut och en annan med Rolando för att göra samma sak i väster. Pacho gick till den sterila kullen för att prova radioutrustningen och Marcos gick med Aniceto för att försöka finna på ett sätt att hålla Argañaraz under effektiv uppsikt. Alla utom Marcos borde ha varit tillbaka före klockan 2. Både hörbarhetsprovet och röjandet av stigen utföll till belåtenhet.
Marcos kom tidigt tillbaka, eftersom regnet helt och hållet dolde sikten. Pedro anlände i hällande regn tillsammans med Coco, och de hade med sig tre nya rekryter: Benjamin, Eusebio och Walter. Den förste kommer från Cuba och tilldelades förtruppen, eftersom han är specialist på vapen, och de två andra placeras i eftertruppen. Mario Monje talade med de tre som kom från Cuba och försökte övertala dem att inte sluta sig till gerillan. Han inte bara tog tillbaka sitt beslut att ta avsked från partikommittén, han skickade också bifogade dokument till Fidel (dokument IV). Jag fick ett meddelande från Tania i vilket hon berättade om sin avfärd och Iváns sjukdom, och ett annat från honom som bifogas (dokument V).
På kvällen samlade jag hela gruppen, läste upp dokumentet och framhöll den bristande noggrannheten i punkterna a och b av förslagen, varpå jag eldade på med litet extra kol. De tycks ha reagerat som jag önskade. Två av de tre nykomlingarna tycks vara fasta i sin övertygelse och är säkra på vad de gör. Den yngste är en bonde, en aymará, som ser frisk och stark ut .
En góndola med 13 man skickades ut, och Braulio och Walter for med dem för att avlösa Pedro och El Rubio. De återvände på kvällen utan att ha med sig alla förråden. På återvägen råkade Rubio ut för ett mycket högt fall men han blev inte allvarligare skadad.
Jag skrev ett dokument till Fidel, nr 3, för att förklara läget och kontrollera postförbindelserna. Det skall skickas till La Paz med Guevara om han kommer till det avtalade mötet i Camiri den 25.
Jag skrev ned instruktionerna för kadrerna i städerna, dokument III. Till följd av góndolan var verksamheten i lägret obetydlig. Miguel är bättre men nu har Carlos fått hög feber. Vi tog tuberkulinprov i dag. Två kalkoner sköts under jakten och ett djur hamnade i fällan men lyckades undkomma sedan fällan hade skurit av tassen på djuret.
Uppgifterna i lägret och vissa rekognosceringsuppdrag delades upp. Inti, Rolando och Arturo skickades för att leta rätt på ett eventuellt gömställe som El Médico kunde använda för de sårade. Marcos, Urbano och jag gick för att utforska kullarna framför oss, och för att leta efter en plats från vilken man kan se Argañaraz hus. Uppdraget blev väl utfört.
Carlos har fortfarande feber, typisk malaria.
Góndolan gav sig iväg med sju man och återvände tidigt med hela lasten och därtill litet majs. Den här gången var det Joaquín som ramlade omkull och tappade sin Garand, men han fick den senare tillbaka. El Loro är tillbaka och har gömt sig, Coco och Antonio är fortfarande ute och borde vara tillbaka här i morgon eller övermorgon med Guevara.
En av vägarna förbättrades så att de kan användas till att falla gardisterna i ryggen ifall vi måste försvara dessa ställningar. Vi gick igenom den övning som hölls häromdagen och rättade till några fel.
Vi gick ut med Marcos för att rekognoscera den väg som leder till angriparnas eftertrupp. Det tog oss nästan en timme att komma fram dit, men platsen var synnerligen fördelaktig.
Aniceto och Benjamin gick för att prova sändaren från den kulle som har utsikt över Argañaraz hus, men de gick vilse och kunde således inte göra något prov. Övningen måste alltså göras om. Vi har börjat arbetet på en ny källare för personliga tillhörigheter. El Loro anlände och tilldelades förtruppen. Han talade med Argañaraz och meddelade honom vad jag trodde. Han medgav att han hade skickat El Vallegrandino för att spionera men förnekade att det var han som stod bakom angivelsen. Coco skrämde bort den senare från huset därför att Argañaraz hade skickat honom för att spionera. Vi tog emot ett meddelande från Manila som rapporterade att allt hade kommit fram i bästa ordning och att Kolle var på väg till den plats där Simon Reyes väntar på honom. Fidel påpekar att han kommer att lyssna och hålla dem hårt.
Just som vi hade börjat arbeta på den nya källaren fick vi meddelande om att Guevara hade kommit tillsammans med Loyola. Vi begav oss till det lilla huset i det mellanliggande lägret, och de kom dit klockan 12. Jag framställde mina villkor för Guevara: upplösning av grupperna, inga tjänstegrader för någon, än så länge ingen politisk organisation och nödvändigheten att undvika polemik om nationella och internationella meningsskiljaktigheter. Han accepterade alltsammans med öppen uppriktighet, och efter en kylig början blev relationerna med bolivianerna hjärtliga.
Loyola gjorde ett gott intryck på mig. Hon är mycket ung och behaglig, men man ser att hon besjälas av en oklanderlig beslutsamhet. Hon står på gränsen till att bli utesluten från ungdomsrörelsen, men de försöker övertala henne att frivilligt anhålla om avsked. Jag gav dem instruktioner och dokument till kadrerna och ersatte de använda pengarna, en summa som uppgår till 70 000 pesos. Vi börjar få ont om pengar.
Doktor Pareja utnämndes till chef för nätet och Rodolfo kommer för att sluta sig till oss inom 15 dagar.
Jag skickade ett brev med instruktioner till Ivan (dokument VI).
Jag gav Coco instruktioner att sälja jeepen men att se till att förbindelserna med farmen upprätthölls. I skymningen skildes vi åt ungefär klockan 7. De anträder återfärden i morgon kväll och Guevara kommer med den första gruppen om fyra man den 14 februari. Han sade att han inte kunde komma dessförinnan, beroende på kommunikationerna och på att så många av männen försvann till följd av karnevalen.
Vi kommer att få kraftigare radiosändare.
En manstark góndola skickades ut, och den hade nästan allting med sig tillbaka. Coco och budbärarna skall anträda resan i kväll. De stannar i Camiri och Coco fortsätter till Santa Cruz för att ordna med försäljningen av jeepen och göra förberedelser för tiden efter den 15.
Arbetet på källaren fortsätter. En tatú fångades i fällan. Förberedelserna med att samla ihop förråd för expeditionen är så gott som avslutade. I princip skall vi starta när Coco återvänder.
Góndolan gjorde rent hus i det gamla lägret. Vi fick en rapport om att El Vallegrandino blev tagen på bar gärning när han smög sig kring majsfältet, men han lyckades komma undan.
Allting tyder på att det ögonblick närmar sig då vi måste besluta vad vi skall ta oss till med farmen.
Förråden för tiodagarsmarschen är nu iordningställda och dagen är fastslagen: en eller två dagar efter Cocos ankomst eller den 2 februari.
En dag av overksamhet för alla utom kockarna, jägarna och vaktposten. Coco kom på eftermiddagen. Han for till Camiri i stället för till Santa Cruz. Han lät Loyola fortsätta till La Paz med buss och Moises skall fara till Sucre med buss. Söndagen bestämdes till kontaktdag.
Avfärden fastställdes till den 1 februari.
Det bestämdes att góndolan skulle utgöras av 12 man och den skulle transportera största delen av provianten. Det behövs fem man till att transportera det som blir kvar.
Jägarna kom tillbaka tomhänta.
Källaren för de personliga tillhörigheterna är nu färdig. Den är inte vidare lyckad.
Sista dagen i lägret. Góndolan gjorde rent hus i det gamla lägret och tog med sig de män som hade utfört vakttjänst där. Antonio, Ñato, Camba och Arturo stannade kvar med följande instruktioner: ta kontakt minst var tredje dag, så länge de är fyra skall två vara beväpnade; nykomlingarna skall utbildas enligt de allmänna bestämmelserna, men de får inte veta mer än absolut nödvändigt; platsen måste vara fri från alla personliga tillhörigheter och vapnen måste gömmas i busksnåren och täckas med en presenning; reservförrådet av pengar måste förbli i lägret hela tiden, en av männen skall ha dem på sig; de stigar som har röjts skall avpatrulleras, likaså de närbelägna bäckarna. Om de blir tvungna till en oförutsedd reträtt skall Antonio och Arturo dra sig till Arturos källare medan Ñato och Camba drar sig tillbaka längs bäcken och en av dem lämnar besked på en plats som bestäms i morgon. Om där finns fler än fyra män skall en grupp hålla vakt vid förrådskällaren.
Jag talade till trupperna, och gav de sista instruktionerna beträffande marschen. Jag talade också med Coco och gav honom de sista instruktionerna (dokument VII).
MÅNADSANALYS: Som man kunde vänta sig var Monjes inställning först undvikande och senare förrädisk.
Partiet kommer nu att gripa till vapen mot oss och jag vet inte vad det kommer att leda till, men det kommer inte att sätta oss på prov, och det kan i det långa loppet visa sig fruktbärande (det är jag nästan säker på). De hederligaste och mest stridslystna männen är med oss, fastän de ibland har hårda strider med sina samveten.
Hittills har Guevara reagerat positivt. Vi får se hur han och hans män framdeles kommer att uppföra sig.
Tania har avrest men vi har inte fått några livstecken, varken från argentinarna eller henne. Det är nu som den verkliga gerillaperioden börjar. Vi skall sätta trupperna på prov och med tiden får vi veta resultaten och vad den bolivianska revolutionen har för framtidsmöjligheter.
Av allt som vi på förhand hade beräknat var införlivandet av de bolivianska gerillakämparna det mest tidsödande.
Den första dagsmarschen är avslutad. Männen kom fram något trötta, men i allmänhet utförde de sina uppgifter bra. Antonio och Ñato kom för att komma överens om lösenordet, och de släpade med sig min ryggsäck och Moros som fortfarande hämtar sig efter malarian.
Ett alarmsystem installerades inne i en flaska under ett träd strax intill stigen.
I eftertruppen sjönk Joaquín ihop under den tunga packningen och fördröjde hela gruppen.
En lång och ansträngande dag. El Médico fördröjer marschen litet grann, men i allmänhet kan man säga att tempot är långsamt också utan honom. Klockan 4 kom vi till det sista stället med vatten och slog läger. Förtruppen fick order att gå så långt som till floden (förmodligen Frías) men de hade det inte heller så bra där. På natten regnade det.
Dagen grydde regnig och följden var att vi uppsköt avfärden till 8. När vi inledde marschen kom Aniceto med ett rep för att hjälpa oss över besvärliga ställen och kort därpå började det regna igen. När vi kom till bäcken 10 var vi genomblöta, det beslöts att vi inte skulle fortsätta den dagen. Bäcken kan inte vara Frías, den finns helt enkelt inte på kartan.
I morgon skall förtruppen gå ut med Pacho i spetsen, och vi skall hålla kontakt med den en gång i timmen.
Vi gick från tidigt på morgonen till 4 på eftermiddagen, med en två timmars rast för att äta soppa mitt på dagen. Stigen följde Ñacahuasu, och den är relativt framkomlig men förödande för skorna, och flera av kamraterna går redan nästan barfota.
Truppen är trött men alla har reagerat rätt bra. Jag har befriats från nära sju kilo av min packning och kan gå utan svårighet men ibland blir smärtan i axlarna outhärdlig.
Vi har inte funnit några tecken på att människor nyss skulle ha förflyttat sig längs floden, men enligt kartan borde vi när som helst komma i beröring med bebodda trakter.
När vi på morgonen hade marscherat fem timmar (12-14 kilometer) meddelade förtruppen överraskande att den hade fått syn på några djur (det visade sig vara ett sto med ett litet föl). Vi stannade och skickade ut en spaningspatrull för att kunna undvika denna av allt att döma bebodda plats. Diskussionen rörde sig om huruvida vi hade kommit till Iripiti eller till sammanflödet med Saladillo som var utsatt på kartan. Pacho kom snart tillbaka och rapporterade att där fanns en stor flod, flera gånger större än Ñacahuasu, och att man inte kunde vada över den. Vi begav oss dit och kom faktiskt till den verkliga Río Grande, där vattenståndet dessutom var mycket högt. Där syntes tecken till liv, men rätt gamla, och de vägar som vi följde ledde till gräsbevuxna fält där det inte syntes några tecken till liv. Vi slog läger på en dålig plats, nära Ñacahuasu för att dra fördel av dess vatten, och i morgon skall vi utforska båda sidorna av floden (den östra och den västra) för att bekanta oss med trakten och den andra gruppen skall försöka gå över den.
En lugn dag som vi använde till att samla krafter. Joaquín gick ut med Walter och El Médico för att utforska Río Grande. De följde flodens lopp i åtta kilometer utan att hitta något vadställe, det enda de fann var en bäck med saltvatten. Marcos gjorde långsamma framsteg mot strömmen och kom aldrig fram till Frías; han hade Aniceto och El Loro med sig. Alejandro, Inti och Pacho försökte simma över floden men klarade det inte. Vi gick tillbaka närmare en kilometer för att hitta en bättre lägerplats. Pombo är ganska illa sjuk.
I morgon skall vi börja bygga en flotte och göra ett försök att gå över floden.
Flotten byggdes under Marcos ledning men den blev för stor och svår att flytta. 1.30 började vi röra oss mot floden och övergången började 2.30. Förtruppen klarade det i två omgångar. Halva centern plus mina kläder, förutom ryggsäcken, fördes över i tredje omgången, men när Rubio kom tillbaka för att föra över resten av centern beräknade han fel och flotten fördes nerströms och vi fick aldrig tag på den mer. Den slogs sönder och Joaquín började på en ny som blev färdig 9 på kvällen, men det var inte nödvändigt att gå över på natten, det hade nämligen slutat att regna och vattenståndet i floden fortsatte att sjunka. Tuma, Urbano, Inti, Alejandro och jag var kvar av centern. Tuma och jag sov på bara marken.
Jag gick med Inti som hans medhjälpare för att tala med bönderna. Komedin var inte vidare effektiv, skulle jag tro, framför allt beroende på hans blyghet.
Vi talade med en typisk bonde. Han var visserligen villig att hjälpa oss men han hade ingen uppfattning om de faror som detta kunde medföra, och därför blev han också potentiellt farlig. Han antydde vissa saker om bönderna, men han kunde inte vara vidare exakt beroende på bristen på visshet.
El Médico behandlade de barn som hemsöktes av parasitmaskar och ett annat barn som hade fått en spark av ett sto, och sedan gav vi oss iväg. Vi tillbringade eftermiddagen och kvällen med att baka huminta (det är inte gott). På kvällen samlade jag alla kamraterna och framförde vissa synpunkter beträffande de närmast följande tio dagarna. Kontentan är att jag avser att marschera ytterligare tio dagar mot Masicuri för att alla kamraterna skall få se soldater på nära håll. Senare skall vi försöka återvända längs Río Frías för att bekanta oss med en annan rutt.
(Bonden heter Rojas.)
Min fars födelsedag (67). Vi följde en tydligt markerad stig längs flodstranden tills den blev nästan oframkomlig och alltemellanåt försvann helt och hållet och visade tecken på att ingen hade använt den på en längre tid. Klockan tolv på dagen kom vi till en plats strax intill en stor flod som var fullständigt skyddad för insyn. Detta kom mig plötsligt att misstänka att det var Masicori. Vi stannade vid en bäck medan Marcos och Miguel gick uppströms för att ta reda på utloppet. Det var så vi fick bekräftelse på att detta verkligen var Masicuri. Det första vadstället tycks finnas längre nerströms där vi på långt håll såg några bönder som lastade sina hästar. De har förmodligen sett våra spår, så från och med nu gäller det att vara ytterst försiktiga. Vi befinner oss en halv eller en mil från Arenales enligt vad bonden meddelade. höjden över havet = 760 m
De två kilometer som förtruppen marscherade i går lade vi snabbt bakom oss, men efter detta gick det långsamt att röja stig.
Klockan 4 på eftermiddagen kom vi till en landsväg som tycktes vara den vi letade efter. Vi beslöt att inte närma oss det hus som vi såg rakt framför oss på andra sidan floden utan att titta efter ett annat på den här sidan, vilket borde vara Montaños, den som Rojas rekommenderade åt oss. Inti och Coco gick upp dit men fick inte tag på någon människa, fastän allting tydde på att det var det rätta huset.
Klockan halv åtta på kvällen startade vi på en nattmarsch vars ändamål var att understryka allt som vi dittills hade lärt oss. Ungefär vid 10-tiden gick Inti och El Loro till huset igen men de kom inte tillbaka med några goda nyheter. Mannen var berusad och inte alls sällskaplig, och han hade ingenting annat än majs. Han hade druckit sig full i Caballeros hus på andra sidan floden, just vid vadstället. Vi beslöt att stanna och sova i de närbelägna skogarna. Jag var dödstrött beroende på att min mage inte tålde humintas, och därför hade jag inte ätit någonting på hela dagen.
Efter midnatt började ett häftigt regn strömma ner, och det fortsatte hela morgonen och kom vattenståndet i floden att stiga. Nyheterna blev bättre: Montano är ägarens son, omkring 16 år gammal. Fadern var inte där och skulle bli borta ytterligare en vecka. Han gav oss tillräckligt noggranna upplysningar så långt som till nedre delen av floden som ligger på en halvmils avstånd. En bit väg löper längs den vänstra stranden men den är kort. Endast Pérez' bror bor på den här sidan. Han är en medelklassbonde och hans dotter är väninna till en ung man som tjänstgör i armén. Vi flyttade till ett nytt läger, strax intill bäcken och majsfältet. Marcos och Miguel röjde en stig till huvudvägen.
höjden över havet = 650 m (stormigt väder)
En lugn dag som vi tillbringade i samma läger. Pojken från huset kom tre gånger för att varna oss att några människor hade gått över till andra sidan floden för att leta efter några grisar - men mer än så berättade han inte. Han fick mer betalt för den förstörelse som vi hade gjort oss skyldiga till på majsfältet. Vi tillbringade hela dagen med att röja stigar men stötte inte på några hus. De räknar ut att de har gjort i ordning omkring sex kilometer, hälften av morgondagens beting.
Vi dechiffrerade ett långt meddelande från Havanna, i vilket den viktigaste punkten var nyheten om samtalet med Kolle. Under detta sade Kolle att han inte hade blivit informerad om företagets kontinentala omfattning, men att eftersom så var fallet var han villig att samarbeta om en plan vars karakteristika man bad att få diskutera med mig; Kolle själv, Simón Rodríguez och Ramírez skulle komma.
De meddelade också att Simón hade sagt att han hade beslutat att hjälpa oss, oberoende av vad partiet beslutar att göra.
De berättade också att fransmannen som reser med sitt eget pass kommer till La Paz den 23 och kommer att ta in hos Pareja eller Rea. En del av meddelandet har vi ännu inte kunnat dechiffrera.
Vi får se hur vi nu skall förhålla oss till denna nya försoningsoffensiv. Andra nyheter: Merci uppenbarade sig utan pengarna och påstod sig ha blivit rånad. Vi misstänker förskingring av medel, ehuru man inte kan bortse från möjligheten att det rör sig om någonting ännu allvarligare. Lechin skall fara för att be om pengar och utbildning.
Hilditas födelsedag (11).
En dag av händelselöst marscherande. 10 på morgonen hade vi kommit till den punkt dit stigröjarna hade hunnit. Senare gick allt mycket långsamt. 5 kom en rapport om att en bit odlad jord hade påträffats och 6 blev detta bekräftat. Vi skickade Inti, El Loro och Aniceto för att prata med bonden, och han visade sig vara Miguel Pérez, bror till en rik bonde, Nicolas, men själv är han fattig och exploaterad av brodern, varför han är villig att samarbeta med oss. Vi åt inte därför att det hade blivit så sent.
Vi gick vidare några meter för att inte väcka broderns nyfikenhet och slog läger på en kulle med utsikt över floden som ligger 50 meter nedanför den. Läget är fördelaktigt med hänsyn till att vi här kan undvika överrumplingar men litet obekvämt. Vi började göra i ordning ett stort proviantförråd för övergången av sierran i riktning mot Rosita.
På eftermiddagen började ett ihållande regn som fortsatte hela natten och hindrade oss i våra planer samt kom floden att stiga och isolerade oss igen. Vi skall låna bonden 1 000 pesos för att köpa och göda grisar; han har kapitalistiska ambitioner.
Regnet fortsatte hela morgonen. Arton timmars oavbrutet regn. Allting är genomvått. Vattenståndet i floden är mycket högt. Jag skickade Marcos med Miguel och Braulio för att leta efter en stig längs vilken vi kunde komma till Rosita. De återvände på eftermiddagen efter att ha röjt en fyra kilometers stig. Han rapporterade att där fanns en steril firme, ungefär likadan som den vi kallade Pampa del Tigre.
Inti känner sig sjuk, resultatet av att han proppade sig full med mat.
höjden över havet = 720 meter (onormala atmosfäriska förhållanden)
Josefinas födelsedag (33). Ett partiellt misslyckande. Vi marscherade långsamt och höll samma fart som stigröjarna, men klockan 2 hade de nått fram till firme-platån där det inte längre var nödvändigt att hugga sig fram genom snåren. Vi blev uppehållna ännu en stund, och 3 kom vi fram till en plats med vatten, där vi slog läger i väntan på att gå över firme följande morgon. Marcos och Tuma gick ut för att rekognoscera och kom tillbaka med mycket dåliga nyheter. Hela åsen är omgiven av mycket branta klippor som man inte kan klättra nerför. Det enda vi kan göra är att gå tillbaka samma väg som vi kom.
höjden över havet = 980 m
En bortkastad dag. Vi gick nerför åsen tills vi kom till bäcken och försökte gå uppfor den men det var omöjligt. Jag skickade Miguel och Aniceto för att ta sig uppför den nya utlöparen och de försökte komma förbi på andra sidan utan resultat. Vi tillbringade hela dagen i väntan på dem och de kom tillbaka och meddelade att klipporna var av samma typ, omöjliga att forcera. I morgon skall vi försöka klättra upp till den sista finne bortom bäcken som ligger väster ut (de andra ligger i söder och där slutar åsen).
höjden över havet = 760 m
En dag med långsam marsch men med många olyckshändelser. Miguel och Braulio gick längs den gamla vägen för att komma fram till strömmen över majsfältet men där gick de vilse och återvände till bäcken i skymningen. När vi kom till nästa bäck skickade jag Rolando och Pombo på rekognoscering tills de kom fram till klippan, men de kom tillbaka först klockan 3, så vi följde den stig som Marcos hade röjt, och lämnade Pedro och Rubio för att vänta på dem. Vi kom till bäcken över majsfältet klockan 16.30 och slog läger där. Spejarna kom inte tillbaka.
höjden över havet = 720 m
En långsam vandring uppströms. Pombo och Rolando återvände och rapporterade att den andra bäcken var vadbar men Marcos sade att den här också var det. Vi bröt upp klockan 11 men 13.30 stötte vi på gölar med mycket kallt vatten som vi inte kunde vada igenom. El Loro skickades för att rekognoscera och han tog så lång tid på sig att jag skickade ut Braulio och Joaquín från eftertruppen. El Loro återvände och rapporterade att bäcken var bredare längre bort och lättare att ta sig över, varpå vi beslöt att fortsätta utan att invänta Joaquíns rapport. Klockan 6 hade vi redan slagit läger när han kom och rapporterade att det var möjligt att klättra upp till firme och att det fanns många användbara stigar.
Inti är sjuk, full av gaser. Det är redan andra gången den här veckan.
höjden över havet = 860 m
Hela dagen gick till att klättra uppför rätt svåra firmes som var täckta med en tät buskvegetation. Efter en tröttsam dag var tiden inne att slå läger redan innan vi hade kommit upp till krönet, varför jag skickade Joaquín och Pedro för att försöka göra det ensamma, och de kom tillbaka 7 och rapporterade att undervegetationen måste röjas, vilket skulle ta minst tre timmar.
Vi är nu vid källan av den bäck som flyter ut i Masicuri, men söder ut.
höjd = 1180 m
En svart dag för mig. Jag klarade mig enbart på min viljestyrka, jag var nämligen fullständigt uttröttad. Marcos, Braulio och Tuma gick för att röja vägen åt oss medan vi väntade i lägret. Där dechiffrerade vi ett nytt meddelande enligt vilket de hade fått min rapport genom den franska brevlådan. 12 bröt vi upp under en sol så het att den spräckte stenar. En liten stund senare kände jag att jag var nära att svimma när vi kom till krönet av den högsta kullen, och från det ögonblicket tog jag mig fram enbart med hjälp , av min viljestyrka. Maximihöjden i den här trakten är 1400 meter, och därifrån har man utsikt over ett vidsträckt område, bland annat Río Grande, Ñacahuasus utlopp och en del av Rositafloden. Topografin skiljer sig från det som anges på kartan. Efter en tydlig skiljelinje kommer man plötsligt till ett slags trädbevuxen platå med en utsträckning av åtta till tio kilometer, i vars andra ände Rositafloden flyter fram. Sedan reser sig en ny bergskedja till ungefär samma höjd som denna sierra, och man kan se slätterna i fjärran. Fastän det var mycket brant beslöt vi att klättra ner på en mera framkomlig plats för att följa en ström som går till Río Grande och därifrån till Rosita. Det ser ut som om det inte skulle finnas några hus vid stranden, i motsats till vad kartan utvisar. Vi slog läger på 900 meters höjd efter en infernalisk marsch utan vatten och medan mörkret föll.
Tidigt på morgonen i går hörde jag Marcos be en kamrat dra åt helvete, och i dag sade han detsamma åt en annan. Jag måste tala med honom.
Ernesticos födelsedag (2).
En ansträngande och ointressant dag. Vi gjorde mycket obetydliga framsteg och var utan vatten eftersom den ström vi följde var uttorkad. Stigröjarna avlöstes 12 beroende på att de var mycket trötta. Det regnade lite grann 2 på eftermiddagen och vi fyllde våra fältflaskor. Lite senare fann vi en grund göl, och 5 slog vi läger på en liten plan plats vid vattnet. Marcos och Urbano fortsatte rekognosceringen och Marcos återvände och rapporterade att vi hade ett par kilometer kvar till floden, men att stigen längs strömmen var mycket dålig därför att den hade förvandlats till ett moras.
höjd = 680 m
En svart dag. Vi gjorde mycket obetydliga framsteg, och till råga på allt tog Marcos miste på vägen och gjorde ingen nytta på hela förmiddagen; han hade gått ut med Miguel och El Loro. Klockan 12 inrapporterade han detta och bad att få bli avlöst och få tillfälle att avlägga personlig rapport, så jag skickade ut Braulio, Tuma och Pacho. Pacho kom tillbaka två timmar senare och sade att Marcos hade skickat honom därför att de inte längre kunde höra tillfredsställande. 16.30 skickade jag Benigno för att säga Marcos att om han inte hade hittat floden 6 skulle han komma tillbaka. Sedan Benigno hade gått ropade Pacho på mig för att meddela att Marcos hade gett honom godtyckliga order och hotat honom med sin machete och slagit honom i ansiktet med skaftet. När Pacho återvände och meddelade honom att han inte ville fortsätta hotade han honom igen, ruskade honom och rev och slet i hans kläder.
Inför denna allvarliga situation kallade jag på Inti och Rolando som bekräftade att stämningen inom förtruppen var dålig till följd av Marcos karaktär, men de informerade mig också om några av Pachos oöverlagda tilltag.
På morgonen fick jag en förklaring av Marcos och Pacho, och när jag hade hört dem förstod jag att det hade förekommit förolämpningar och dålig behandling från Marcos sida och kanske han också hotat med macheten, men något slag hade inte utdelats. Pacho hade återigen kommit med förolämpande svar, och dessutom hade han ett medfött behov att trotsa, det hade han visat genom sitt tidigare uppförande. Jag väntade tills alla hade samlats och redogjorde sedan för vad detta försök att komma fram till Rosita innebar samt förklarade att denna typ av umbäranden var en inledning till vad vi ännu skulle genomlida, varpå jag förklarade att bristen på disciplin skulle leda till skamliga intermezzon av samma slag som nu hade ägt rum mellan de två cubanerna. Jag kritiserade Marcos inställning och klargjorde för Pacho att ett nytt intermezzo av detta slag skulle resultera i ett vanärande avsked från gerillan. Pacho inte bara vägrade att fortsätta med radioutrustningen utan kom tillbaka utan att rapportera för mig om intermezzot, och senare ljög han av allt att döma för mig om att Marcos hade slagit honom.
Jag uppmanade bolivianerna att berätta allt för mig och att inte ty sig till vilseledande metoder om de försvagades i sin övertygelse, och sade att de skulle få tillstånd att fritt lämna oss.
Vi fortsatte att marschera och gav inte upp försöket att komma till Río Grande. Vi kom också fram till denna flod och kunde följa den en dryg kilometer, men sedan måste vi klättra igen, eftersom det var omöjligt att gå runt en klippa. Benjamin blev efter igen, han hade svårigheter med sin ryggsäck och var fysiskt fullständigt utmattad. När han kom i jämnhöjd med oss gav jag honom order att fortsätta, och det gjorde han och gick ett femtital meter men sedan tappade han bort