Originalets titel: "Die Taktischen Differenzen in der
Arbeiterbewegung"
Översättning: Hannes Sköld
Digitalisering: Jonas Holmgren
Den proletära klasskampens taktik är en tillämpning av vetenskapen, av teorin, som lär oss känna samhällsutvecklingens orsaker och tendenser.
Det kapitalistiska produktionssystemet använder produktionen av de för samhället nödvändiga bruksvärdena som medel att förstora kapitalet. Kapitalägaren köper de inga produktionsmedel ägande arbetarnas arbetskraft, använder den på de honom tillhöriga produktionsmedlen, och honom tillhör arbetsprodukten, det genom detta arbete skapade värdet. Arbetskraften frambringar ett större värde än det behöver för att frambringa sig självt. Exploateringen av denna arbetskraft utgör ett medel till rikedomens förstorande. Det som arbetarna producerar utöver värdet av den egna arbetskraften tillfaller kapitalisterna och tjänar till största delen till att föröka kapitalet (mervärdet).
Kapitalismens viktigaste egenskap ligger dock inte i denna struktur, i denna allmänna exploaterande karaktär, utan i dess raska utveckling till allt nyare former. Drivkraften i denna utveckling är konkurrensen.
Konkurrensens lagar åstadkommer att det totala mervärdet, som alla kapitalistiska företag tillsammans frambringar inte fördelas i förhållande till de olika kapitalens storlek. De företag, som har de produktivaste maskinerna och metoderna och därigenom kan producera billigast, erhåller en extraprofit, medan de minst produktiva företagen erhåller lite eller alls inget, kanske t.o.m. lider förluster.
Första följden härav är en ständig stegring av det samhälliga arbetets produktivitet. En i hastig utveckling stadd naturvetenskaps resultat begagnas för att förbättra arbetsmetoderna och fullkomna maskinerna. Det uppstår en kapplöpning om att använda den bästa tekniken. De mer ofullkomliga tekniska hjälpmedlen utrotas, maskinernas prestationsförmåga och arbetets avkastning växer oupphörligt.
I regeln är de största och dyraste verktygen också de prestationsdugligaste. Och med samma verktyg arbetar de stora fabrikerna, där man kan genomföra en större arbetsfördelning och större kostnadsbesparing, billigare än de små. Stordriften är i regeln den produktivaste driftformen. Därför har stordriften ett försprång i konkurrensstriden och undantränger smådriften alltmer. Men det fordras stora kapital för stordriften, för insättande av stora dyra maskiner. Därav uppstår nödvändigheten för kapitalisterna att alltmer öka sina kapital. Men så tillflyter den ojämförligt största delen av det totala mervärdet de stora kapitalen, så att de växer förhållandevis mycke hastigare än småkapitalen.
Följderna av deras utveckling visar sig i en ständig ändring av samhällets struktur. Den självständiga medelklassens undergång har nästan fullständigt ägt rum på produktionens område. Här kan man knappt finna smådrift mer annat än inom några specialbranscher, framförallt som reparationsarbete. På detaljhandelns område är förvandlingen nu i gång. Denna undergång går hand i hand med det egendomslösa proletariatets förökning, vilket rekryteras dels ur de forna småborgarnas led, dels ur de från landet invandrande böndernas och vilket uppsuges av storindustrin. Kapitalets koncentration, som inte går tillräckligt hastigt på den naturliga vägen över de enskilda storkapitalens förökning, påskyndas genom att de små kapitalen samlas och förenas till stora aktiebolag och genom bankerna. Företagets organisation ändras. Kapitalisten, som förut samtidigt var produktionsledare, träder allt mer tillbaka. De stora företagens ledning tillfaller betalda tjänstemän, direktörer, som har under sig en hel stab av avdelningschefer, uppsyningsmän och verkmästare, tekniska tjänstemän, ingenjörer, kemiker o.s.v. Dessa utgör en ny medelklass, som skiljer sig från den gamla genom sin beroende ställning. Kapitalägarna förlorar därigenom varje aktiv roll i produktionsprocessen och nedsjunker alltmer till funktionen av rena parasiter. Produktionen äger rum fullständigt utan dem, men deras intresse förblir dock bestämmande för produktionen.
Kapitalismens utveckling för till allt större motsägelser. De väldiga produktionskrafterna tillåter en nästan oinskränkt ackumulering av produkter, som skulle kunna tjäna till att tillfredsställa de mänskliga behoven. Men så snart dessa krafter släppes lösa utan hejd, så strandar de på massans inskränkta köpkraft, och en ekonomisk kris ruinerar talrika små företag och gör arbetarna massvis arbetslösa. De nya framskapade samhällsförhållandena, som dömer producenternas stora flertal till ständig fattigdom och allt osäkrare existens och lämnar alla den stegrade arbetsproduktivitetens frukter i ett fåtal parasiters händer, står i motsats till privathushållningens rättsliga grundvalar. Privatäganderätten till produktionsmedlen, som under smådriften var ett medel att skaffa var och en sitt livsuppehälle genom sitt arbete, blir under kapitalismen ett medel att beröva producenterna deras arbetes frukter. Produktionen har blivit gemensam samhällig produktion och står i strid med den traditionella privata äganderättsformen.
Dessa motsägelser blir ändå skarpare därför att den fria konkurrensens resultat, driftkoncentrationen, leder till den fria konkurrensens delvisa upphörande. Har väl den stora massan av små arbetsgivare försvunnit, så är det fördelaktigare för de övriga stora arbetsgivarna att sluta sig tillsammans än att konkurrera inbördes tills krafterna utmattas. Koalitionen träder i stället för konkurrensen. Dessa koalitioner utvecklar sig i riktning av allt större fasthet, börjande med enkla prisavtal och tillfälliga ringar, till syndikaterna och till trusternas fasta organisationsform, som sammanfattar alla enskilda företag i ett enda jätteföretag. Här upphäves privatproduktionens gränslösa anarki. En delvis reglering av produktionen inträder. Men denna reglerings fördelar tillfaller bara jättekapitalisterna, som befaller över trusterna och begagnar sitt herravälde över produktionen till att flå konsumenterna. Syndikater och truster utgör en högre organisationsform, då de oproduktiva små företagens och den ömsesidiga konkurrensens kraftförslösning därigenom upphäves. Men därmed upphör också konkurrensens frukt, sporren till ständig stegring av arbetsproduktiviteten.
Dessa motsägelser, som stegrar sig alltmer under kapitalismen, upphäves slutligen genom att produktionssystemet som sådant störtas. Genom upphävande av de snyltande kapitalisternas rättigheter, upphör produktionen att tjäna profitlystnaden. De enskilda företagen står då inte längre mot varandra som konkurrenter, utan blir led i en medvetet reglerad samhällig produktion. Folkets massa, producenterna, blir åter herrar över produktionsmedlen, som de nu använder för tillfredsställande av sina egna behov. Men inte var för sig, utan kollektivt: som gemensamhet arbetar de för det gemensamma behovet. Då kan produktivkrafterna släppas lösa. Ju väldigare de utvecklar sig, dess rikligare mängd produkter frambringar de, dess mindre blir det arbete som samhällets medlemmar behöver göra för sitt livsuppehälle. Produktionsmedlens socialisering, den socialistiska produktionen, upplöser kapitalismens motsägelser.
Kapitalismens utveckling pekar alltså självt på det mål dit den för. Den stegrar sina motsägelser till en sådan grad, att de blir outhärdliga och åstadkommer en omvälvning, en samhällsrevolution, som ersätter dem med ett nytt produktionssätt, det socialistiska.
Men dessa motsägelser åstadkommer inte mekaniskt en sådan revolution. Detta kan de blott försåvitt de av människorna uppfattas som något outhärdligt. Alla produktionsförhållanden är mänskliga förhållanden. Allt som sker i historien är mänskligt handlande. Nya maskiners uppfinnande och införande, konkurrensen, kapitalkoncentrationen, uppsättandet av allt större företag, bildandet av syndikat och truster, - allt detta är människoverk. Visserligen inte avsiktligt, målmedvetet mänskligt handlande. Varje människa ser blott sina egna förhållanden, drives blott av omedelbar nöd och nödvändighet. Var och en söker att tjäna sina egna intressen, hålla sig framför andra, förekomma andra i kapptävlingen. Den samhälliga utvecklingen är en produkt av alla dessa enstaka handlingar, detta enstaka viljande. Den framkallas ej avsiktligt av någon. Därför står det totala handlandets resultat som en övermänsklig makt gentemot varje enskild individ. Det verkar som en övernaturlig kraft, obönhörligt, oundvikligt, med naturnödvändighet. Samhället är som en huvudlös organism utan totaltänkande, där inget sker med medveten överläggning, allt sker efter blinda lagar. Och dock är det sammansatt av enskilda medvetet reflekterande människor.
Alla samhälliga resultat åstadkommes således blott därigenom att människan handlar. Motsägelserna i samhällsutvecklingen är av människor uppfattade motsägelser, och störtandet av ett produktionssystem kan också bara vara människornas verk. Men inte så att förstå, som om de kunde ändra samhällsinstitutionerna med medveten avsikt som över samhället stående, det genomskådande varelser, ty varje individ gör blott det vartill hans omedelbara intresse tvingar honom. Utan i den meningen att de handlingar, som de naturnödvändigt, liksom instinktivt utför för främjande av sina intressen, som totalresultat medför produktionssystemets omvälvning.
Intressena hos medlemmarna av samma klass är överensstämmande och är för skilda klasser olika eller rent av motsatta. Deras främjande medför alltså kampen mellan klasserna. Den exploaterade arbetarens intresse är motsatt den exploaterande kapitalistens. Kapitalisten vill i möjligaste mån öka exploateringen; för att mervärdet, som hans kapital skall ökas av, må bli så stort som möjligt. Till den ändan försöker han att nedpressa lönen, förlänga arbetstiden och öka arbetets intensitet. Arbetaren, vars liv och hälsa går under därav, motsätter sig det. Han strävar tvärtom efter högre lön och kortare arbetstid, för att hans tillvaro skall bli något sånär mänsklig. Arbetsförhållandena utgör därför föremål för en strid, varunder arbetarna och kapitalisterna att börja med står isolerade mot varandra, men så småningom, alltefter som de inser sina intressens klasskaraktär, sammansluter sig med sina klasskamrater i organisationer.
Proletariatets klasskamp utvecklar sig så småningom. Det börjar med sporadiska arbetarrevolter på enstaka fabriker mot alltför odrägliga arbetsförhållanden. Så småningom bildas varaktiga sammanslutningar, och det blir klart för dem, att deras intressen inte bara tillfälligtvis en gång råkat i konflikt med arbetsgivarnas, utan står i ständigt motsatsförhållande därtill. Hos dem utvecklar sig medvetandet av att vara en egen klass. Deras blick vidgar sig utöver hela klassen. Men i och därmed föres också striden över på det politiska området, där klassernas allmänna motsättningar avspelar sig.
Så länge staten synes vara en över klasserna svävande högsta makt, vänder sig arbetarna också till den med bön eller krav om att genom lagar sätta en gräns för deras elände och skydda dem från svårt förtryck. Men tvärtom gör de under sin strid med kapitalisterna den erfarenheten, att dessa begagnar sitt herravälde över staten till att försvara sina klassintressen mot arbetarna. Arbetarna är därför tvungna att delta i den politiska striden. Ju bättre de inser statens beroende av exploatörklasserna och inser statsmaktens vikt för de ekonomiska intressena, dess klarare måste de sätta som sitt mål att erövra den politiska makten. Men uppsätter arbetarklassen detta mål för sig, så måste den samtidigt göra klart för sig, på vad sätt den vill begagna sitt politiska herravälde, - den behöver ett framtidsprogram. Den insikt om kapitalismens väsen, som den förvärvar genom klasskampens erfarenheter lär den att det inte räcker med att bortskära enstaka utväxter av kapitalismen. Dess nöd beror på kapitalismens innersta väsen. Den är den klass som kommer att känna alla kapitalismens motsägelser som svåra lidanden. Den lider mest av kriserna. Den utgör de egentliga producenternas massa, som alltmer berövas största delen av sina produkter genom en minoritet av onyttiga parasiter. Dess intresse fordrar upphävande av kapitalismens grundvalar, detta produktionssystems omvälvning till socialismen. Dess livsintressen sammanfaller med kapitalismens utvecklingstendenser. Denna klass måste sätta den bestående ordningens omvälvning, det socialistiska produktionssättet som slutmål för sin kamp, som sitt politiska program, som den vill förverkliga genom den politiska maktens erövring.
Socialismen kan alltså inte förverkligas genom alla förnuftiga människors insikt om att den är bättre än kapitalismen och upphäver dess missförhållanden. Människorna låter bara leda sig av sina omedelbara klassintressen. De måste så vitt det gäller en medveten reglering av sina samhällsförhållanden kallas en medvetslös massa. Bourgeosin känner sitt omedelbara intresse förbundet med upprätthållandet av det system, varunder den lever av att exploatera arbetarklassen. Den vill inget veta av socialismen. Men socialismen är den nödvändiga följden av en arbetarklassens seger i klasskampen. Blott ur denna klasskamp framgår den. Sålunda blir socialismen, arbetarklassens samhälliga mål, själv objekt - eller riktigare - lösen för klasskampen mellan bourgeoisi och proletariat.
Socialismen kan inte vara det omedelbara målet för varje enskild handling i den dagliga klasskampen. Den kommer först som slutresultatet av en lång stridsperiod. Socialismen är just klasskampens slutmål, och man måste skilja mellan slutmål och omedelbart mål. Socialismen som slutmål bringar till den kämpande klassens medvetande utvecklingens riktning, erbjuder den, en framtida verklighet som den är, ett mål till jämförelse med alla kapitalistiska förhållanden, sporrar genom idealets härlighet till största kraftansträngning och uttrycker vår vetenskapliga insikt om kapitalismens väsen i kritisk form. Men det omedelbara målet för alla enstaka handlingar i vardagspraxisen kan bara vara ett omedelbart resultat.
Detta omedelbara resultat av striden är ökandet av vår makt. Varje klass förfogar över en större eller mindre makt inom samhället. Hos en uppåtstigande klass stiger den, hos en bortdöende sjunker den. Den klass som har största makten förfogar över herraväldet. En klass som vill erövra herraväldet måste stegra sin makt till den grad att den kan besegra den fientliga klassen. Stegring av makten i samhället ur alltså klasskampens omedelbara mål.
De faktorer varpå en klass' makt vilar är emellertid ytterst olika för olika klasser och beror på de allmänna samhällsförhållandena, på produktionsförhållandena och på dess funktion däri. Feodaladelns makt under medeltiden berodde framförallt på krigsdugligheten hos sviten, som den kunde sammansätta av den av sig beroende befolkningen. Bourgeoisins makt i kampen mot absolutismen berodde huvudsakligen på dess pengar: bourgeoisin var den klass som förfogade över en regelbundet flytande penningkälla, och av den måste furstarna få de pengar de behövde för staten.
Bourgeoisins herravälde i de moderna staterna beror i första hand på dess ekonomiska oumbärlighet. Dess medlemmar är ledare för de viktigaste produktionsgrenarna, för industrin och handeln, varav breda lager av befolkningen är beroende. Därigenom äger den en moralisk övervikt över dessa lager, som erkänner den som sin ledare, innan de ännu kommit till insikt om sin klassmotsats till den.[1*]
Genom sin penningbesittning blir den den utslagsgivande klassen i staten och kan den tvinga den omedelbart regerande byråkratin att främja sina intressen. Dess penningbesittning gör den också stark i dess kamp mot proletariatet. Ännu en viktig faktor kommer därtill: det i vida kretsar härskande folkmedvetandet, att dess herravälde är gott och nödvändigt. Delvis beror detta därpå, att ännu en mycket stor mellanklass av självständiga arbetsgivare existerar, som, om de också förtryckes aldrig så mycket av storkapitalet, dock känner sig ha samma intresse av det kapitalistiska systemet som storkapitalisterna själva. Men delvis är detta folkmedvetande negativt, d.v.s. består i brist på klassmedvetande hos en del av arbetarklassen. Av båda orsakerna förminskas denna maktfaktor städse. Å ena sidan avtar ständigt antalet av dem, som har direkt intresse av exploationen, och å andra sidan vaknar arbetarna alltmer till klassmedvetande och blir fiender till bourgeoisin i stället för dess följessvenner. För en bortdöende klass blir, ju mer dess övriga maktfaktorer avtar i betydelse, en bestämd maktfaktor den viktigaste i dess makt: dess faktiska förfogande över statsmakten. Genom sin politiska makt kan en härskande klass ännu hålla sig mot en ny uppåtstigande klass, om den ock för övrigt förlorat all mark under fötterna. Den moderna staten ställer stora maktmedel - moraliska som fysiska - till förfogande för den klass som härskar över den. Den bildar en fint utgrenad organisation, som genom en ämbetsmannahär överallt ända in i de avlägsnaste avkrokar bringar en bestämd central vilja till gällande kraft, som överallt handlar efter lika grundsatser och därigenom äger en väldig övervikt över den oorganiserade folkmassan. Den förfogar över en moralisk auktoritet, som den genom sitt inflytande över skola, kyrka och vetenskap ytterligare på konstlat vis upprätthåller och stegrar. Den förfogar över härens fysiska maktmedel, som i yttersta fall, om rättsskipning och polis inte räcker till, sammanhållen av fast disciplin, lätt kan kuva en motspänstig befolkning genom sina överlägsna vapen. Om två kämpande klasser eljes skulle kunna hålla varandra stången, så är den härskande klassen, just därigenom att den är den härskande, därigenom att den förfogar över statsmakten, vida överlägsen sin motståndare.
Arbetarklassen kan alltså inte nöja sig med att för övrigt öka sin makt över bourgeoisins och de med den förbundna klassernas, utan den måste göra sin makt så stor, att den kan besegra och erövra statsmakten.
Vari består nu arbetarklassens samhälliga makt?
Först och främst i dess antal. Proletariatet kommer allt mer och mer att utgöra folkets stora massa. I de mest utvecklade länder utgör lönarbetarna redan ett betydande flertal av befolkningen. Men ett flertal som är beroende av mindretalet, såsom exempelvis ett talrikt trasproletariat, kan inte utveckla någon självständig makt. Till det stora antalet måste alltså tillkomma arbetarklassens samhällsekonomiska betydelse. Arbetarklassen blir alltmer den ekonomiskt viktigaste klassen i samhället. För samhällsproduktionen är storindustriens arbetare mycke viktigare än den ännu talrikare klassen av proletariserade småborgare och småbönder. De bor sammangyttrade i de stora centrerna, huvudstäderna, där det politiska livet koncentreras, under det bonden genom sin isolering blir mycket inflytelselösare. De företag som mest behärskar hela samhällslivet; storindustrin, järnbanesamfärdseln, gruvorna, tillhör alla stordriften, och de därinom sysselsatta arbetarna kan, exempelvis genom en strejk, på samhället utöva ett inflytande som vida överstiger det man kunde vänta efter deras antal. Genom vikten av dess ekonomiska funktion, genom sin oersättlighet i samhällsproduktionen är alltså arbetarklassens makt mycket större än den blott efter dess antal tycks vara.
Men blotta antalet och den samhälliga betydelsen ensamma kan ännu inte ge en klass någon makt, om den ej är medveten därom. Om en klass inte inser sitt läge, sina intressen, om den tanklös eller kraftlös tål förtryckarnas herravälde och tror att detta är en evig världsordning, då gagnas den inte av sitt antal och sin betydelse. Därför måste kunskap och vetande till. Blott genom klassmedvetandet blir det stora antalet i klassens egen tanke ett stort antal, blott därigenom blir den medveten om den makt som ligger i dess oersättlighet i samhällslivet och kan den begagna sig av denna i sitt eget intresse, för sina egna syften. Klassmedvetandet gör först den eljest döda, jättelika, muskulösa kroppen levande och i stånd till handling.
Det inflytande som ger arbetareklassen makt stannar inte vid detta enkla medvetande om att tillhöra en särskild klass med särskilda intressen. Den kommer att kunna föra striden med sin motståndare dess bättre och framgångsrikare, ju grundligare dess insikt om de samhällsförhållanden är som utgör kampens bakgrund. Och i denna punkt har arbetarklassen ett stort försprång framför sina fiender. Den förfogar över en samhällsvetenskap, som sätter den i stånd att klart genomskåda orsaken till sitt elände och målet för samhällsutvecklingen. Genom att vara förtrogen med de krafter som bestämmer de politiska händelserna och genom att kunna förutse det som komma skall erhåller den en lugn fasthet, en inre säkerhet, som uppehåller den i alla stridens växlingar. Därpå beror också den politiska mognad, som den visar i den politiska kampen. Dess vetenskap sätter den i stånd att förutse de längst fjärran liggande följderna av sina egna handlingar och skyddar den från att låta bedraga sig blott av ett ögonblickligt övergående sken. Den visshet som vetenskapen ger den om dess kommande slutliga seger skänker den en fast moralisk hållpunkt, medan de klasser som av brist på vetenskap liksom trevar omkring i mörkret och fulla av ångest känner sin undergång nalkas vankar hit och dit utan hållpunkt. Så utgör den samhälliga insikten och det samhälliga vetandet en av de viktigaste maktfaktorerna för proletariatet, - från dess enklaste form, klassmedvetandets uppvaknande, till dess högsta form, de från Marx stammande lärorna, som vi kallar den vetenskapliga socialismen, den socialistiska teorin eller marxismen.
Insikten om hur man skall handla räcker emellertid inte ensamt, om kraften att handla saknas. Med det tänkande huvudet skall den kraftiga armen förena sig, som utför vad det förra tänker. Till kraftigt handlande räcker inte ensamt det stora antalet. Hela den civiliserade mänsklighetens historia visar oss folkmassor som låtit behärska sig av små minoriteter och förgäves kämpade däremot, emedan dessa minoriteter varit starka genom organisation. Organisation är nödvändig för att göra massan stark. Så länge en klass består av splittrade enheter, vilka var och en vill något olika, kan den inte utöva någon makt. Organisationen binder dem tillsamman, förenar deras åt olika håll riktade vilja till en enda vilja, bakom vilken står massans samlade kraft. Den väldiga kraften hos en här, ja, hos hela statsmakten, beror på dess fastslutna organisation, som liksom en enda kropp ledes av en enda vilja.
Men vad är det som gör ett antal människor till en organisation? Individens underkastelse, den egna viljans tillbakasättande för den vilja som befaller över det hela, disciplinen. I hären är det underkastelsen under en främmande vilja: den militära disciplinen åstadkommes genom fruktan för de höga straff som hotar olydnaden. Hos arbetarna är den vilja den enskilda underkastar sig organisationens egen samfällda vilja, som tar sig uttryck i majoritetsbeslut. Disciplinen är här en frivillig disciplin, en frivillig underkastelse under det hela. Den är inget uppgivande av den egna meningen, ingen förlust av den egna personligheten, utan medveten insikt om att massan kan utveckla kraft, bara när den ledes av en enda vilja och att minoriteten inte har någon rätt att fordra att majoriteten underkastar sig den. Blott genom att förena sin kraft med sina klasskamraters kan den enskilde nå sitt mål. Ensam förmår han inget. Och därför säger honom den förnuftiga eftertanken, om inte redan blotta instinkten, att han måste förena sig med andra till en organisation. Men till den ändan är det nödvändigt att organisationen alltid kan räkna på alla medlemmars krafter, även om de personligen har en avvikande uppfattning och deras vilja avviker från organisationens. Däri består disciplinen, som är murbruket i organisationen, det andliga bindemedel, som sammankittar de eljes kringspridda enheterna till en tung, väldig massa.
Av dessa tre huvudfaktorer: antal och ekonomisk betydelse, klassmedvetande och kunskap, organisation och disciplin, är arbetarklassens makt sammansatt. Genom att de växer, växer även denna makt. Den första av dessa faktorer växer av sig själv utan vår vilja och utan vårt inflytande som resultat av den samhälliga utvecklingen. Denna utveckling gör lönproletariatet till en allt större del av befolkningen. Den tränger också alltmer ihop det i stora företag, gör den samhälliga produktionen alltmer till ett monopol för stordriften och gör alla produktionsgrenars ömsesidiga avhängighet och sammansvetsning till en världshushållning allt intimare. Denna tillväxt av proletariatets ekonomiska betydelse är oberoende av vårt ingripande. Vi kan inte påskynda eller försena det. Det är en verkan av ekonomiska lagar.
Däremot är de båda andra faktorerna en följd av vår egen verksamhet. Visserligen framkallas också de genom den ekonomiska utvecklingen som ger oss kunskap om samhället och bringar oss till organisation. Men de ekonomiska orsakerna verkar här genom människornas förmedling genom att tvinga oss att med medveten avsikt arbeta på deras stegring. Att föröka dem, att allt mer höja alla proletärers vetande och klassmedvetande, att göra deras organisation stark, deras disciplin fastare är målet för all vår agitation, för alla våra strider. Däri består ökandet av arbetarklassens makt, försåvitt den beror av vår vilja. Däri består alltså klasskampens mål. Här har vi tillika måttstocken att bedöma vår taktik och alla våra handlingar: allt som ökar vår makt är gott och bringar oss närmare slutmålet, allt som minskar den är motsatsen.
Här har man också den enda förnuftiga meningen som ligger i den teori om "rörelsen" som sitt eget mål vilken Bernstein på sin tid satte opp i motsats till slutmålet. Rörelsen utan vidare är oss inget, är oss bara ett tomt ord utan betydelse. Att vagga hit och dit utan att komma ur fläcken är också rörelse. Återgång är också rörelse. Dock vilar Bernsteins uttalande på en riktig känsla, känslan av att det finns en i närvarande tid försiggående, dag för dag skeende ändring, som uttömmer hela vår verksamhet och är dess enda mål. Detta är förstorandet av vår makt. Men det står inte i någon motsats mot vårt mål, utan det är fullt identiskt därmed. I detta mål, det oupphörliga stärkandet av vår makt, är slutmålet redan inneslutet.
Emellanåt hör man den åsikten förfäktas, att det omedelbara målet för all vår verksamhet består i ernående av reformer. Men, som här uppvisats, är denna åsikt oriktig. Vissa reformer som i något hänseende förbättrar arbetarnas livsläge kan föröka proletariatets makt. Men det är inte alltid fallet. En lag om arbetstidens inskränkning kan lyfta ett fullkomligt utsläpat, degenererat, andligt förkrympt arbetarlager, återställa dess hälsa, dess kroppsliga och själsliga kraft, kan ge det tid att vila ut, att idka själsverksamhet, att uträtta organisationsarbete och därigenom medföra en makttillväxt. Ännu mer gäller detta om lagar som ger arbetarna politiska rättigheter, t.ex. allmän rösträtt. Men det kan också förekomma att bourgeoisin genom arbetarvänliga lagar åter söver det just uppvaknande klassmedvetandet och hos arbetarklassen väcker tanken, att den allra bäst kan nå förbättringar genom härskarnas välvilja och inte genom de egna organisationernas kraft. Då förökas inte proletariatets makt genom reformen utan försvagas.
Detta förekommer visserligen numera sällan. Sedan proletariatet överallt vaknat till klassmedvetande, utgör varje lag ett mål för strid mellan klasserna. Och denna strid åstadkommer alltid ett förökande av arbetarnas makt, vare sig den krönes med hel, delvis eller alls ingen framgång. Ty bourgeoisins motstånd, politikernas intriger, diskussionen i pressen och på mötena rycker upp de likgiltiga massorna, fyller dem med klassmedvetandets första gnista, ger de mer utvecklade arbetarna åskådningsundervisning, ökar deras politiska insikt och visar dem handgripligt nyttan av organiserat uppträdande. En tillkämpad reform, en för arbetarklassen viktig lag är inte i ovan framställda mening en maktfaktor för proletariatet. Man skulle bättre kunna kalla den en maktposition. Skillnaden mellan dessa uttryck framstår klart, när man tänker på kriget. Maktfaktorer bestämmer härarnas egen kraft, maktpositioner är föremål för striden, och de kan vara i antingen det ena eller det andra partiets besittning. Därvidlag ger naturligtvis besittningen av viktiga positioner en stor fördel framför motståndaren, och hela striden är en strid om sådana positioner. De är det omedelbara mål man kämpar om, om de än i och för sig är obetydande och man inte ens åsyftar deras varaktiga bibehållande. Den tyska hären kämpade 1870 med stora offer om kullar och byar som var dem fullkomligt likgiltiga, och den erövrade fästningar som inte var krigets objekt och efteråt utan vidare gavs tillbaka.
Likaså förhåller det sig i klasskampen. De maktpositioner vi innehar och begagnar oss av är inte vårt mål. De är inte grundvalen för, men dock viktiga positioner för vår makt. Varje politisk rättighet, koalitionsrätt, pressfrihet och framförallt rösträtt är sådana positioner. De kan tidvis återtagas ifrån oss. Vi måste då kämpa under ogynnsammare förhållanden, men de djupaste källorna för vår makt blir inte grumlade därav. Vi känner oss bara för stunden tillbakaslagna. Styrkan hos vår parlamentsfraktion är en sådan maktposition; vi tränger här allt längre, erövrar som regel allt fler mandat. Men blir vi genom en politisk konstellation eller en försämring av rösträtten återslagna på detta område, så har vi visserligen förlorat maktpositioner, yttre kännetecken på vår makt, men samtidigt kan vår verkliga makt genom klarare insikt i vida kretsar och genom sammanslutning i organisationerna i verkligheten bli större. Organisationer kan t.o.m. tillintetgöras genom de härskandes tyranni. Men detta drabbar bara den yttre formen, ty vad som utgör organisationens väsen och kraft, den fasta disciplinen och organisationsandan, kan inte tillintetgöras därigenom. Sprängningen av arbetarnas föreningar betyder förlusten av en ytterst viktig maktposition, men den berör inte själva maktfaktorers, så länge stridsmodet hålles oppe.
Man kan se av dessa exempel på skillnaden mellan de egentliga maktfaktorerna och de maktpositioner vi innehar, att de senare i sin egenskap av gripbara yttre ting kan vinnas och förloras, under det de förra ligger i arbetarnas själar och är oförstörbart. Det vill säga: yttre våld kan inte förstöra dem. Men som hård granit kan den visserligen inifrån långsamt fördärvas. Om en arbetarklass låter sin egen klara vetenskap och sitt klassmedvetande fördunklas genom borgerliga åskådningar eller genom en oriktig taktik låter sina organisationer, sin sammanhållning förkrympa, så förminskar den sin samhälliga makt och blir svagare gentemot fienden. En sådan oriktig taktik kan naturligtvis blott till en tid under särskilda omständigheter upprätthållas.
Socialreformer är alltså inte, som så ofta säges, etapper på vägen till vårt mål i den meningen, att slutmålet består av summan av en oavbruten serie sådana reformer. Vi kämpar nu för att genomdriva åtgärder som inte alls utgör ett delvis uppfyllande av det som vi vill helt förverkliga i det socialistiska samhället. Sålunda tillhör lagbestämmelser om arbetstidens inskränkning, om förebyggande av olycksfall o.s.v. de viktigaste socialreformerna i våra dagar. Men då det inte mer finns någon kapitalism, är sådana lagar fullkomligt överflödiga, i likhet med alla lagar, som skyddar arbetaren mot kapitalisternas godtycke. Men tillkämpade socialreformer utgör etapper på vägen till målet i den meningen, att de för med sig en ökning av vår makt. Blott som sådana, som ökning av vår makt, har de ett värde för socialismen.
Vi måste göra ännu en anmärkning angående den andra av de ovannämnda maktfaktorerna. Vetenskap och kunskaper bildar för varje klass som är i besittning av dem en viktig maktfaktor. Men särskilt har alltid de härskande minoriteterna hävdat sill herravälde genom sin andliga överlägsenhet över den förtryckta klassen. Deras större och allmännare kunskap gav dem i händerna medel att alltid ånyo undertrycka de till det yttersta drivna slavarnas uppror. En förtryckt klass kunde så småningom stiga upp till en härskande ställning och besegra sina förtryckare, först då samhällsutvecklingen lagt nya andliga vapen i händerna på den och genom nytt vetande givit den ny kraft.
Så går det också till i våra dagars klasskamp. Till synes förfogar bourgeoisin över all vetenskap, över all andlig bildning. Vetenskapsmän, professorer, präster, lärare, allt vad "bildning" heter, står på "egendomens" sida. Därigenom håller bourgeosin ännu alltjämt en stor del av proletariatet i andlig avhängighet. Men samhällsutvecklingen sätter nya vapen i händerna på proletariatet, emedan det är den uppstigande klassen. Må bourgeoisin förfoga över all annan andlig bildning, proletariatet är i besittning av samhällsvetenskapen. Denna vetenskap, som vi har att tacka Karl Marx' livsverk för, lär oss känna orsakerna, krafterna och målet för samhällsutvecklingen. Den måste vara ett monopol för proletariatet, emedan bourgeoisin betraktar den, som demonstrerar dess undergång, med hat och avsky. Att erkänna dess riktighet skulle för bourgeoisin betyda att hopplöst sträcka vapen för motståndaren, som den ännu överträffar i makt. Men var och en av dess medlemmar som kämpat sig till insikt om riktigheten av denna lära går över till den uppåtsträvande klassens sida, vilken framtiden tillhör, och blir proletariatets medkämpe. Därför kommer all kraft, som härledes av denna vetenskap, blott proletariatet till godo.
Men därmed kommer också proletariatet i ett helt annat läge än alla tidigare klasser. Vi visade i första kapitlet, att de samhälliga krafterna som blinda naturkrafter behärskar människorna, emedan varje människa bara ser sina närmaste intressen, instinktmässigt måste följa sina drifter och inte känner och behärskar följderna av sina handlingar. Ju större hennes vetande är, dess mer kan hon anpassa sina handlingar efter längre bort liggande mål och underordna sina drifter under det längre blickande förnuftet. Ett avgörande steg betyder härvid proletariatets samhällsvetenskap. Denna lär oss känna dessa starka hemlighetsfulla krafter. Vi vet, hur de bygges opp av människornas och klassernas enskilda drifter. Vi är i stånd att till en viss grad på förhand avgöra följderna av våra egna och våra motståndares handlingar. I och därmed försvinner omedvetenheten i det samhälliga handlandet. Det uppstår för första gången hos proletariatet något som vi har rätt att nämna samhällets självmedvetande. Samhället blir i denna klass medveten om sin natur och reder sig till att medvetet reglera sitt eget liv, produktionen. Samhällsvetenskapen ersätter det blinda, instinktsmässiga samhälliga handlandet med målmedvetet, förnuftigt samhälligt handlande. Till full utveckling kommer det att komma, då det till härskande klass vordna proletariatet underkastar samhällsproduktionen sin vilja. Då avlöses den huvudlösa hushållningen av en medveten, där inte längre några övermänskliga, obekanta makter härskar utan människan fullständigt blir sitt eget ödes herre. Men i ofullkomlig om än stigande grad gäller detta också redan det kämpande proletariatet. Som massorganisation, utrustad med samhällsvetenskapen, utgör det redan en kropp, som kan reglera sina handlingar med medveten insikt om resultatet. Visserligen kan det ännu ej befalla över produktionen. Därtill saknar det ännu makten. Dess handlingar kan ännu bara vara stridens. Men som kämpande klass behöver det inte som de andra huvudlöst följa den omedelbara klassdriften, som framkallats av de just förhandenvarande intressena, utan det kan behärska denna av klassintressena framsprungna drift med ett vittutseende förnuft.
Efter denna framställning kan det synas som om arbetarklassen med fasta, endräktiga steg går på den ständiga makttillväxtens väg mot socialismens mål, som om meningsskiljaktigheter rörande den vid varje enskilt tillfälle lämpliga vägen blott kan förekomma tillfälligt och övergående och i fråga om underordnade detaljer. Men alldeles tvärtom visar oss arbetarrörelsens historia en ständig inre strid om taktiken, om stridsmetoderna som skall användas mot kapitalismen. Den socialistiska rörelsen i Tyskland var under sitt första årtionde splittrad i två fraktioner som bekämpade varandra på det skarpaste. Vid samma tid erbjöd Internationalen skådespelet av en ständig strid mellan marxistiska och proudhonistiska åsikter. Även efter Internationalens upplösning fortsattes kampen i nästan alla länder som en kamp mellan den anarkistiska och den socialdemokratiska riktningen.
Det säges ofta, att dessa strider utgör ett slags barnsjukdom, som måste genomgås i rörelsens början, då arbetarna ännu saknade den nödvändiga erfarenheten och insikten. I viss mening är detta riktigt. Samhällsvetenskapen, insikten om stridens mål och metod kan inte inläras som ett slags skolvisdom, innan arbetarna drager ut i striden beväpnade därmed. Alldeles tvärtom är de frukter av striden själv. Instinktmässigt drives arbetarna till motstånd genom förtrycket och exploateringen som de utsättes för. De är då ännu uppfyllda av illusioner och fördomar, som de fört med sig från skolan, kyrkan och sitt förutvarande liv. Det är bara en illusion som de förlorat, då de sätter sig till motvärn: den illusionen, att kapitalisterna är deras välvilliga välgörare, av vilkas humanitet de kan vänta sig en förbättring av sitt elände. Stridens erfarenheter måste sedan så småningom utrota de andra illusionerna och fördomarna, tilltron till regeringen och förtroendet till de borgerliga oppositionspartierna. Därunder tilltager ständigt deras samhälliga vetande, deras taktiska och politiska insikt, deras organisation. De marxistiska lärorna finner alltmer förståelse, emedan de i allt högre grad motsvarar deras egna erfarenheter. Sålunda är stridsfältet samtidigt skola och övnings terräng. Arbetarrörelsens historia är inte historien om en strid förd av en fullt rustad här, utan historien om en småningom samlad, uppövad och krigskunskapen inhämtande här. Och det kan inte heller vara på något annat sätt. Ty så snart arbetarklassen utrustats med det mognaste vetande och en kraftig organisation, står också stridens slut, segern, för dörren.
Arbetarna måste alltså under striden söka sig sin väg, förbättra sin insikt. Därvid är visserligen den i de teoretiska skrifterna nedlagda vetenskapen ett väldigt hjälpmedel till att raskt finna vägen, men kan inte ersätta erfarenheten. Därför utgör meningsskiljaktigheterna och de taktiska striderna, de tillfälliga misstagen och de därpå följande missräkningarna en oundviklig beståndsdel av den uppkommande arbetarrörelsen.
Men nu ser vi skärpan och djupet i de taktiska meningsskiljaktigheterna snarare till- än avta med rörelsens tillväxt. Medan anarkismen spelat ut sin roll på nittitalet, uppkom just då nya meningsskiljaktigheter. Från partidagen i Erfurt har ingen tysk partidag varit utan taktiska strider, vid vilka i de skildaste frågor nästan ständigt samma uppfattningar, motsatta den hittillsvarande radikala taktiken, framträtt. Efteråt erhöll de namnet revisionism efter Bernsteins fordring på en revision av partiprogrammet. Denna kamp var inte inskränkt till Tyskland. I alla länder framträdde samma motsättning mellan de båda riktningar, som efter sin teoretiska åskådning betecknas som marxism och revisionism, efter sin politiska taktik som radikalism och reformism. Partivänner i alla land deltog i diskussionerna som då och då bragtes till ett tillfälligt avgörande genom kongressbeslut, nationella som internationella - som Hannover 1899, Dresden 1903 och Amsterdam 1905 -, men ständigt uppblossade på nytt över nya ämnen. Samtidigt har i en del land, som Frankrike och Italien, i stället för den forna anarkismen uppträtt syndikalismen, i Tyskland även betecknad som anarkosyndikalism, vilket gjorde splittringen ändå större.
Detta faktum, att arbetarrörelsen egentligen aldrig någonstädes varit utan inre strider, måste redan i och för sig övertyga oss om, att dessa strider inte är några onormala företeelser, inte är blott barnsjukdomar utan oundvikliga, normala verkningar av naturliga omständigheter. Det duger därför inte heller att tillskriva dem blott några grälmakare och bråkhalsar som skulle vara skuld därtill. Detta vore precis lika förnuftigt som bourgeoisins uppfattning, att arbetarrörelsen blott är ett verk av en flock uppviglare. I stället för att harmas över "det evinnerliga grälet" - harmen tjänar verkligen t.o.m. då och då som vapen i striderna -, är det nödvändigt att undersöka orsakerna och förstå dem. Blir upphovet till de olika riktningarna inom den socialistiska rörelsen satt i en klar dager, så kommer brödratvisterna visserligen inte därigenom att omöjliggöras för framtiden. Ty deras orsaker är av allmän natur och ligger utom räckhåll för den insiktsfulla individens goda vilja. Men den skada som rörelsen otvivelaktigt lider av dessa strider blir mindre, om så många partivänner som möjligt vid sitt deltagande i striderna ej längre uppträder omedvetet, följande sin instinktiva känsla utan med klar och medveten förståelse av deras orsaker och verkningar. Man kan då förstå och värdesätta motståndarnas inom partiet åsikter, under det man samtidigt hänsynslöst bekämpar dem i rörelsens intresse.
Från Bernsteindebatternas tid härstammar påståendet, att den inre striden inget annat är än en uppväxtårens kris. I dessa ord uttalas en allmän orsak till de taktiska striderna, vilken i och för sig lär oss, att vi inte behöver oroa oss däröver. Den som inte mäter den faktiska arbetarrörelsen efter fantasiens och idealbildens mått, utan söker förstå den som en praktisk rörelse av vanliga människor, han skall inse, att just ur dess oupphörliga tillväxt alla dessa svårigheter och meningsskiljaktigheter måste uppstå, som yttrar sig i partistrider. Den socialistiska rörelsens växande kraft medför förskjutningar i klassernas samhälliga och politiska förhållanden till varandra, som ställer arbetarrörelsen inför ständigt nya uppgifter. Den drar till sig allt vidare kretsar av den arbetande befolkningen och åstadkommer därigenom att städse ånyo stora massor av dess anhängare ännu är oövade rekryter, utan erfarenhet eller grundliga kunskaper. Dessa finner sig först, småningom genom praktiken - d.v.s. ofta genom felaktig praxis och misstag - tillrätta i de svåra uppgifter som den socialistiska befrielsestriden uppställer för dem.
I dessa nya anhängare upprepar sig alltså till viss grad förhållandena från rörelsens början, då hela partiet ännu måste mödosamt söka sig väg. Dock kan inte endast på grund av detta faktum skilda riktningar uppstå inom partiet. Därför att de oerfarna nyvunna anhängarna kommer i allmänhet att låta leda sig av de äldre partivännernas mognare erfarenhet, djupare förståelse, vetenskapliga insikt och säkrare framåtskridande. Dessutom är jämförelsen med rörelsens början endast delvis riktig. Därför att det är inte alls nödvändigt att varje enskild städse på nytt genomgår felgreppen och illusionerna hos rörelsens föregående utvecklingsskeden. Frukten av dessa mödosamt tillkämpade erfarenheter och kunskaper står honom i den socialistiska teorin till buds i avkortad, kondenserad form. Ett halft århundrades framåtskridande arbetarrörelse och klasskamp mellan bourgeoisi och proletariat har medfört en rik mängd av erfarenheter, som den nuvarande socialistiska rörelsen har att tacka sin säkra, beslutsamma stridstaktik för, och dess historia erbjuder de nya anhängarna och de yngre generationerna en aldrig sinande källa av värdefulla lärdomar. Genom den har den lära om samhällsutvecklingen och klasskampen, som Marx och Engels utvecklade redan 1847 i Kommunistiska Manifestet, blivit en fast och välgrundad kunskap som tillhör de bredaste arbetarlagren. Denna kunskap ger arbetarrörelsen den säkerhet i framåtskridandet, som vi alltid berömmer oss av. Man skulle således efter detta kunna vänta en stigande enighet bland stridskamraterna och en avtrubbning av de taktiska meningsskiljaktigheterna.
Om detta, som jag redan nämnt, inte är fallet, så beror det på den särskilda naturen hos kapitalismens och arbetarrörelsens utveckling. Som de närmaste orsakerna till de stadigvarande taktiska meningsskiljaktigheterna kan man beteckna följande omständigheter: det olika utvecklingstempot i olika trakter, samhällsutvecklingens dialektiska karaktär samt tillvaron av andra klasser jämte kapitalister och lönarbetare.
De socialistiska uppfattningarna och målen är en produkt av iakttagelse av samhällets omvälvning, av kapitalismens utveckling. Men denna utveckling ser inte överallt likadan ut. Kapitalismen utvecklar sig inte överallt i samma tempo. I varje land finnes det trakter, där den nästlar in sig först, utvecklar sig jättelikt, stampar jättefabriker och jättestäder ur marken och samlar väldiga proletärhärar under sitt kommando. Därjämte finns det andra trakter, som förblir nästan oberörda av denna utveckling, där småborgarna och smådriften vegeterar vidare som under forna århundraden.
Socialismen som klassmål och klassorganisation är till hela sitt väsen en produkt av de utvecklade storindustriella förhållandena. Dessa förhållanden visar arbetarna möjligheten och nödvändigheten av en socialistisk sakernas ordning, visar dem också deras egen masskraft, som erfordras till denna ordnings förverkligande. De ger dem förtroende till sin egen växande makt och sin förmåga att erövra makten i samhället.
Men en rörelse som vill erövra hela staten, omvälva hela samhället kan inte inskränka sig till dessa centrer. Den måste ut i småstäderna, byarna och på landet. Och överallt finner dess agitatorer där missnöjda och förtryckta som lyssnar till det glada budskapet. Överallt har kapitalet trängt in och har mer eller mindre upplöst de gamla förhållandena. Överallt har den gjort stora folkmassor till sin fiende, överallt existerar lönearbetare, och socialismen finner därför överallt anhängare som vill vara med om striden mot kapitalet.
Men dessa anhängare lever under förhållanden, som ger dem en helt annan syn på samhället och på våra mål. Och då den verklighet man själv känner alltid starkast påverkar ens åsikter, måste de av sig själva komma att betvivla riktigheten i vår teori och den därpå beroende taktiken, som är hämtad från de storkapitalistiska förhållandena. Däri ligger en första orsak till principiella och taktiska meningsskiljaktigheter.
Den högt utvecklade kapitalismen medför en skarp, djup klyfta mellan produktionsmedelsägarnas klass och arbetarnas klass, medan de oberoende mellanlagren försvinner eller förlorar sin självständighet. Under outvecklade förhållanden återfinnes däremot ännu ett talrikt välsituerat mellanstånd som tjänar som buffert mellan de yttersta klasserna. Denna medelklass består dels av självständiga hantverkare och små mästare som bara undantagsvis begagnar gesäller, dels av ett småborgerskap som regelbundet sysselsätter ett litet antal arbetare. Gränsen mellan arbetare och hantverkare är inte skarp. Samhälligt umgås de med varandra, och även formerna för umgänge mellan arbetare och arbetsgivare är förtroliga, gemytliga eller hos större arbetsgivare patriarkaliska. Kapitalisten har ofta nyss förut stigit opp ur de små mästarnas stånd. Äldre arbetare erinrar sig den tid när han ännu deltog i arbetet och var dubror med arbetarna. Det fordras en stor abstraktion för att bakom dessa gemytliga former, där löneförhållandena synes bestämda av personliga relationer och tillfälligheter, kunna se exploateringen genom det inträngande kapitalet och början till klasskampen. Ännu mindre stämmer förhållandena, sådana de skildrats av vår teori för storindustrien, på rama landsbygden, där mellan bonde, familj, drängar och pigor ännu alldeles primitiva förhållanden är rådande. Visserligen kan man också där mycket väl märka, hur kapitalismens allmänna regler, exploateringen, profitlystnaden och intressemotsatsen har gällande kraft. Men de kan dock här, ifall man ej lärt känna deras klara, tydliga form hos storindustrin, ännu knappt märkas bakom det privata skenet.
Arbetarna förefinnes i sådana trakter som en minoritet av befolkningen, söndersplittrande och ofta sedda över axeln av de en smula bättre ställda småborgarna. Socialismen väcker hos dem den tanken att de också har rätt och anspråk. Men tanken att vilja vara allt, erövra herraväldet över alla andra klasser måste synas dem som en omöjlig, avlägsen utopi. Här kan det inte synas arbetaren som stridsmål att allt mer öka sin klass' makt. Ty de utgör ju en hopplös minoritet.
Ett annat mål ser han då framför sig. I regeln är i sådana trakter lönerna miserabla och alla arbetarnas levnadsförhållanden låga. Att förbättra sitt omedelbara läge är åtminstone ett uppnåeligt mål. Kapitalisterna har ännu inte kapitalmagnaternas överlägsna vräkighet och står dessutom i beröring med arbetarna som de känner var för sig. Den förut knappt beaktade arbetarmassans organisation och första slutna strider skrämmer opp dem ur deras ro. Den offentliga opinionen bland ett talrikt småborgerskap upprör sig över de påvisade missförhållandena. Vad dessa arbetare eftersträvar: att inte längre trampas ner utan att få gälla som likaberättigade, finner hos vida kretsar av denna klass förståelse. Under sådana förhållanden kan mycke ernås genom underhandling, tillmötesgående, överenskommelse.
Härtill kommer också att en betydlig del av småborgerskapet känner sig hotade av kapitalet och har all anledning att hata det. De har dess mer orsak att harmas över de usla förhållandena på en fabrik, om fabrikören gör dem livet surt genom sin överlägsna konkurrens. Småborgerskapel har ofta skäl att på det politiska området bekämpa kapitalets framträngande och att till detta ändamål förbinda sig med arbetarna. Särskilt i kravet på en rösträttsutvidgning kan dessa klasser ofta samarbeta. Förr i tiden fann småborgerskapet och arbetarna regelbundet varandra vid förfäktandet av demokratin. I smått kan detta upprepas i outvecklade trakter. Under sådana förhållanden tyckes teorin om den skarpa klassmotsatsen oriktig och ensidig och den därpå beroende skarpa klasskamptaktiken olämplig.
Marxismen som det revolutionära proletariatets teori för med sig en fullständig omgestaltning i tänkandet. Den kan därför mottagas fullständigt och sympatiskt blott av dem vilkas tänkande också i grund omgestaltats genom de väldiga omvälvningar de iakttagit och själv varit utsatta för. Den moderna storindustriella utvecklingen förstör de gamla traditionerna, omstörtar allt hävdvunnet, sopar liksom med en kvast genom hjärnorna och gör dem därigenom mäktiga till att uppta i sig en fullständigt ny världsåskådning. Men i de av denna utveckling knappt berörda vrårna av landet stannar traditionens kvävande luft hängande, där härskar de hävdvunna ideologierna ännu mäktiga, där omstörtas inte de gamla nedärvda idéerna, emedan de gamla nedärvda förhållandena ännu äger bestånd där. Då förblir den småborgerliga världsåskådningen härskande. Då finner man inte i socialismen en fullständigt ny, allt omstörtande proletärisk världsåskådning utan blott en rad av praktiskt inskränkta mål, som lugnt låter de nedärvda borgerliga uppfattningarna bestå vid sin sida.
På så sätt kan man förstå att vårt partis frammarsch i föga utvecklade trakter med nödvändighet måste föra till tvivel på den socialistiska teorin och till andra uppfattningar om den socialistiska taktiken än de som utbildat sig i de storindustriella centrerna. Därmed är ej sagt att de har samma rätt att göra sig gällande som dessa. Det samhälliga skenet i de lågt utvecklade trakterna är vid sidan av den storindustriella kapitalismen blott ett sken, - så att förstå, att denna senare klart lägger för dagen tendenser och verkningar, som hos den förra visserligen finns i frö, men vid ytligt betraktande inte träder klart tillsynes. Kapitalismens lagar gäller överallt, om de ock under outvecklade förhållanden delvis döljes av traditionella inflytelser. Kapitalets koncentration är och förblir en betydelsefull sanning, om den också inte visar sig i varje avlägsen by. Byn förblir en beståndsdel av hela samhället, får vara med om att utstå dess allmänna öden och behärskas av det. Och detta samhälle behärskas ej av småstädernas mellanstånd, utan av det internationella storkapitalet. Inte i dessa avlägsna trakter, utan i storstäderna, i världens medelpunkter blir historien till. En arbetare i storstadens stordrift väger vid politiska avgöranden mer än en arbetare eller bonde i den avlägsna byn, emedan tusen arbetare i staden genom sin slutenhet och sin massa utövar ett större inflytande än tusen över landet kringspridda enskilda personer. Därför är förhållandena i de industriella storstäderna och de därur framväxande åsikterna normgivande för samhällsomvälvningarna.
Förhållandena i outvecklade trakter är inte därför inflytelselösa, men de kan spela en roll bara som hinder för utvecklingen. Deras verkan bör alltså så mycke som möjligt förringas och bekämpas. De där uppkommande "moderata" eller "opportunistiska" åskådningarna verkar som hämsko på och försvagning av den revolutionära klassens anstorm. Om det också är oundvikligt att dessa åskådningar uppkommer ur förhållandena, så är de ändå från allmän samhällig synpunkt sett falska, och man får därför inte ta någon hänsyn till dem. Det ligger i det egna intresset för arbetare i outvecklade trakter, att de åsikter som är naturliga för dem inte kommer till gällande. Trots olikheten i åsikter är deras intressen desamma som det storindustriella proletariatets. Det är inte nödvändigt och för dem inte önskvärt att alla vore tvungna genomgå den långa smärtsamma utvecklingen från smådrift till stordrift. De måste i stället hoppas att storstadsproletariatet så snart som möjligt kan uppbjuda tillräckligt stor makt för att upphäva kapitalets herravälde.
Men finns det något medel att bekämpa dessa ur förhållandena nödvändigt framvuxna åskådningar? Vi äger ett dylikt medel i den teoretiska upplysningen. Denna för ut tankarna ur den egna omedelbara lilla omgivningen i det vida världsvimlet, den visar de storkapitalistiska förhållandena, kapital och proletariat i deras mest utvecklade form och lämnar därigenom möjlighet att förstå också den djupast liggande grunden till de egna förhållandena. Därför är det framförallt i outvecklade trakter bakvänt att blott vilja värva anhängare genom att skona fördomarna. Här är intensivt teoretiskt upplysningsarbete dess nödvändigare, ju svårare det är.
En annan orsak till uppträdande av olika riktningar inom arbetarrörelsen utgör samhällsutvecklingens dialektiska karaktär. Filosofen Hegels betydelse ligger däri, att först han klart insåg att världens utveckling rör sig framåt genom motsatser och att inre motsägelser utgör drivkrafterna för all utveckling. Världens väsen kan bara förstås som en enhet av motsatser, som till sitt begrepp utesluter varandra och därför förefaller det naiva tänkandet vara oförenliga motsägelser. Därför existerar de inte heller lugnt vid varandras sida utan driver till upphävandet av motsägelsen genom utveckling hänemot nya förhållanden. Denna motsägelse utgör alltså blott ett övergående utvecklingsstadium. Men hela historien består av inget annat än blott dylika stadier som följer och avlöser varandra. Genom denna dialektiska tankemetod var det möjligt för Marx att fullständigt klarlägga kapitalismens natur som en motsägelsefylld, alltjämt nya motsägelser alstrande och av dem framdriven utveckling.
Kapitalismen kan äga bestånd bara genom att allt starkare utveckla sina produktivkrafter och allt jättelikare utvidga sig. Men samtidigt gör den sig själv därigenom allt ohållbarare. Dess livslag är samtidigt dess dödsorsak. Så ofta den vid gynnsam konjunktur väldigt utvidgar sig, störtar den snart samman i en kris på grund av den motsägelse, att produktionen inte äger rum för konsumtionens skull utan för profitens, men dock är beroende av konsumtionen. Denna kris kan den besegra bara genom en utvidgning av sitt område, bara genom de medel, som förbereder en ny, ändå mer omfattande kris. Varje stegring av dess krafter för den närmare sin undergång. Varje yttring, av ett kraftigt, sjudande liv är samtidigt en yttring av dess dödskamp. Varje ansträngning att avvända eller uppskjuta undergången frambesvär ödet så mycket säkrare. Alla dessa motsägelser beror på att kapitalismen inte är en evig oföränderlig ordning, utan blott en fas i en utvecklingskedja. Den är inte ett bestämt ting, ett bestämt tillstånd utan en process. Den inte bara existerar, utan den är samtidigt stadd i vardande, i utdöende. Kapitalismen frambringar ur sig själv den kraft som kommer att störta den, den revolutionära arbetarrörelsen, ju kraftigare den utvecklar sig, dess kraftigare gör den denne dödsfiende. Den lägger honom själv stridsvapnen i händerna, lär honom sköta dem, tills den slutligen besegras av honom.
Denna kapitalismens dialektiska karaktär bestämmer också den moderna arbetarrörelsens motsägelsefyllda karaktär, som alltid ur så fullständigt obegriplig för den borgerligt tänkande. Än uppfattar de den socialistiska rörelsen som ett konstlat försök att genom upphetsande av fredliga människor i en bakvänd samhällsordnings ställe sätta en ny genom mänskligt skarpsinne uttänkt ordning. Än intalar de sig själva mod: socialdemokratin är ju bara ett reformparti, vilket som representant för arbetarintressena hör till kapitalismens normala innehåll och strävar efter upphävande av en del missförhållanden, men efter dessas upphävande kommer att försvinna av sig själv, således "ett övergående fenomen". Vid den första uppfattningen förbiser man att den nya ordningen framväxer organiskt ur den gamla. Vid den andra glömmer man att denna strid för arbetarintressen och reformer kommer att leda till en fullständig revolution av samhället. Båda uppfattningarna är oriktiga, emedan de tar bara en sida av arbetarrörelsen i betraktande och därigenom utesluter den andra såsom dess motsats. Arbetarrörelsen i sin verklighet sammanfattar båda sidor, som ytligt sett utesluter varandra, till en enhet.
Socialismen växer upp ur kapitalismens verklighet som en naturlig frukt därav och är dock dess dödsfiende som undergräver och tillintetgör den. Den är inte en yttre våldsmakt som en gång kommer att angripa och störta fienden, utan den lever i dennes inre och erhåller all sin kraft från den. Dess kamp är ej blott en framtida kamp utan en som varar så länge som kapitalismen själv. Dess praxis är nutidsarbete, knåparbete, som dock samtidigt har någon mening bara som beståndsdel av det hela. Kapitalismen uppeggar genom det outhärdliga elände den medför arbetarklassen till strid däremot, och den kan inte hindra att denna klass därvid vinner förbättringar i sitt livsläge. Men samtidigt söker kapitalismen alltid åter nedtrycka den i elände, och försvaret av det redan vunna kräver ofta svårare strider än själva erövringen därav kostade. Må det ock vid första ögonkast se ut som om det bara gäller att skära bort utväxter på kapitalismen och därigenom göra den uthärdlig och beständig - som borgerliga reformvänner tror -, så visar det sig dock snart under tidernas lopp, att dessa "utväxter" utgör kapitalismens egentliga väsen och att en strid däremot bara kan bli en strid mot hela systemet som sådant.
De båda sidor som på detta sätt förenas till en harmonisk enhet i socialismen kan man kalla den reformerande och den revolutionära. Socialismen söker vinna alla möjliga ögonblicksfördelar och ser dock sitt mål blott i den framtida revolutionen, i produktionssystemets omvälvning. Den försummar inte heller det ringaste småarbete. Dagsarbetet ur allt för den. Men samtidigt är också dess revolutionära slutmål allt för den. Den begagnar för sin strid alla det kapitalistiska samhällets institutioner, som ger den möjlighet till en ökad makt, och den står dock i skarp, principiell motsättning mot dem. Den ställer sig helt på det beståendes mark och står dock samtidigt på alldeles ny mark, varifrån den förkastar och kritiserar allt bestående. Den lever i svärmisk hänförelse för det härliga framtidsmålet som sätter dess anhängare i stånd till de mest uppoffrande, osjälviska, hjältemodiga dåd. Och samtidigt är den den nyktraste realism, som blott rör sig på vetenskapens, på faktas fasta mark och för vilken praxisen är allt. Att socialismen enar dessa enligt vanlig uppfattning varandra uteslutande och motsägande drag till ett enhetligt helt beror därpå, att den är en naturlig, ur verkligheten framsprungen rörelse, som är ett led, ett steg i en oupphörlig vardandesprocess.
Men nu ligger det i människosjälens natur att på grund av erfarenhetens inskränkthet alltid se bara en av en saks olika sidor väl, framhäva den och tillskriva den en allmän och uteslutande giltighet, utan att tillbörligt uppskatta de andra, motsatta sidorna. Därigenom kommer arbetarerörelsens båda sammanhängande sidor att uppfattas som två varandra uteslutande motsatser, som ser ut som allmänna karaktärer hos två varandra motsatta riktningar. Allt efter det sociala läget, de personliga och samhälliga förhållanden framhäves den ena eller den andra. När arbetarnas ställning är gynnsam - vare sig på grund av lokala förhållanden som i England i andra hälften av det 19:de århundradet eller genom temporära förhållanden som vid gynnsam konjunktur - och försök till förbättring av deras läge har framgång, då går rörelsens revolutionära karaktär förlorad för medvetandet, då kommer man lätt att tro att en småningom skeende omgestaltning av samhället kan genomföras på de fortskridande förbättringarnas väg under hjälp av eller åtminstone utan allvarligt motstånd från den besittande klassen och utan våldsam revolution. Alldeles omvänt under kristider, då stora politiska katastrofer bringar upphetsning och missnöje in i vida kretsar. Då tror man sig lätt kunna störta kapitalismen med en kraftig stöt, med en enda revolutionär aktion utan att behöva det ihärdiga, förberedande småarbetet.
Den ena av de båda riktningar i vilka dessa stämningar och uppfattningar förkroppsligats utgör revisionismen. Den framhäver blott det praktiska reformarbetet och anser alla betraktelser rörande revolutionen eller den revolutionära karaktären i vår rörelse för tomma fraser, som bara för blicken bort från praxisen. Slutmålet är inget för den, rörelsen är allt. Den förbiser det skarpa motsatsförhållandet mellan socialism och kapitalism och ser bara deras organiska sammanhang. Den ser samhället utan skarpa övergångar omärkligt växa in i socialismen. Den svär på den långsamma revolutionen och betecknar läran om de politiska och samhälliga katastroferna som katastrofteori. Den anser de redan ernådda reformerna för ett stycke socialism. Därför kan den inte heller dra opp en skarp gräns mellan oss och de borgerliga socialreformatorerna, som likaledes önskar reformer (om än med ett annat syfte än vi, nämligen att befästa kapitalismen mot oss), utan ser bara en gradåtskillnad mellan tvekande och konsekventa socialreformvänner. Omvändelsen till socialismen är i dess ögon inte en fullständig omvälvning i tänkandet, ett brytande med förtiden, utan ett nytt positionstagande till enkla praktiska frågor. Därför vill den föga veta av ett upplysningsarbete som strävar att utrota de gamla borgerliga fördomarna, då den fruktar att därigenom såra fördomarna och stöta från sig den oupplysta massan.
Alldeles tvärtom är det med den motsatta ensidiga uppfattningen av socialismen. Denna vill inte veta något av småarbetet utan ser bara hän mot slutmålet, mot revolutionen. Revolutionen skall plötsligt föra med sig en fullständig omvälvning, genomföra en ny tingens ordning, medan f.n. inget annat kan göras än att alltid hänvisa därpå. Den ser i kapitalismen bara orättvist tyranni och exploatering. Av det organiska sammanhang, varigenom socialismen naturnödvändigt framväxer ur kapitalismen, kan den inte se något. Den betraktar sociala reformer inte som ett framsteg utan som en fara, då de skulle kunna göra arbetarna tillfredsställda och därigenom obenägna för en revolution. Den vill inte veta något av ett långsamt arbete för att komma fram utan snarast möjligt med ett enda slag störta kapitalismen. Denna uppfattning fann man förut representerad i anarkismen. Nu förstås med anarkism de mest olika ting allt från den fredsamma, världsfrämmande tolstojanismen till den sjukliga mordmanin hos olyckliga samhällsvrak. Vi fäster avseende vid den blott så tillvida som den spelat en roll inom arbetarrörelsen och därvid skilt sig från socialdemokratin genom ovannämnda karaktäristika. Sedan den på Londonkongressen 1896 utstöttes ur den internationella rörelsen återfinnes dess flesta kännetecken hos den sedan dess uppkomna syndikalismen eller anarkosocialismen.
Då dess naiva, instinktiva klasskänsla som bittert hatar kapitalismen inte förstår hur man samtidigt kan använda det beståendes grund som klasskampplattform, vill den inte veta något av användandet av borgerliga institutioner. Den anser dem - särskilt parlamentet - som lika många snaror som utlagts för dess rebelliskhet. Den vädrar i parlamentarismen, som kommer arbetarerepresentanter att som kamrater diskutera och handla gemensamt med bourgeoisirepresentanterna, en korruptionshärd. Därför drar den sig tillbaka till den fackliga organisationen, där den finner de rena proletärerna med inget annat än sina mot bourgeoisin omedelbart fientliga intressen. Dessa skall bli de revolutionära organen till kapitalismens störtande. Men också här väntar den knåparbetet, ofta ändå mer inskränkt nutidsarbete än i parlamentet. Här visar det sig att massorna kan vinnas och upplysas bara genom ihärdigt småarbete. Anarkismen, som hatar detta småarbete, kan inte i praktiskt dagsarbete omsätta den revolutionära anda den väcker. Men vad som inte låter sig praktiskt omsättas i fruktbärande, kraftigt arbete förflyktigas åter. Med ett par försökta stora aktioners misslyckande inträder missräkning och modlöshet i stället för hänförelse. De sammanfogade organisationerna grusas, om de inte i rätt tid börjar följa den andra taktiken, - vardagsarbetens taktik. De nedsjunker till små diskussionsklubbar, som väntar och hoppas på framtidens "stora dag" utan att kunna väcka de krafter som skall framkalla den.
Revisionismen är lika lite i stånd att förhjälpa arbetarklassen till stor makt. För att åstadkomma reformer söker den så mycket som möjligt närma sig de borgerliga partier som kämpar för demokrati och reformer. Uppväckandet av ett klart klassmedvetande hos arbetarna genom skarpt framhävande av motsatsen mellan bourgeoisi och proletariat befordrar inte detta syfte. Den fruktar därigenom förskräcka denna del av bourgeoisin, driva den i armarna på reaktionen och göra den obenägen för reformer. Därför lägges ingen vikt vid principiell upplysning, som framhäver arbetarnas motsättning mot hela bourgeoisin, den framstegsvänliga såväl som den reaktionära. Den försummar denna och riktar i stället striden mot bourgeoisins reaktionära, reformfientliga del. Inte: "På ena sidan bourgeoisin, på andra sidan proletariatet" är dess lösen utan: "På ena sidan reform, på andra sidan reaktion." För att hjälpa den liberala framstegsvänliga bourgeoisin mot reaktionen sluter den förbund med den förra i en blockpolitik eller bidrar med socialistiska ministrar till en borgerlig regering. Tyvärr upplever den därmed bara missräkningar. De väntade reformerna blir det inget eller blott föga av, ty alla krafter är nödvändiga för att tillbakaslå reaktionens angrepp. Men har detta lyckats, och kommer den tid då en sådan regering skall uppfylla sina löften och göra väsentliga eftergifter åt proletariatet, så sker samma sak som skedde mannen som ville vänja sin häst av med att äta. Just som den hunnit inhämta konsten, dog den händelsevis. Just som blockregeringen skall ta itu med de stora reformerna, förlorar den tillfälligtvis sina anhängare bland bourgeoisin och störtas.
Om å denna sida vinsten är ringa, är förlusten å andra sidan stor. Därigenom att revisionismen söker inge arbetarna förtroende till bourgeoisins arbetarevänlighet, tillintetgör den det mödosamt vunna klara klassmedvetandet och går därmed bourgeoisins ärenden. Därigenom att arbetarna lär sig vänta mer av bourgeoisins välvilja eller klokhet än av sin egen kraft eggas de inte till att bilda starka mäktiga organisationer. Proletariatets såväl yttre som inre kraft, såväl organisatoriska som andliga kraft blir därigenom förlamad. Samtidigt förlorar rörelsen därigenom sin värvande kraft inom proletariatet. Den del av arbetarna som är fylld av ett starkt instinktivt klassmedvetande utan att grundligt förstå socialismen vänder sig bort från partiet, som i dess ögon ser ut som ett borgerligt parti och är medansvarigt för alla den härskande maktens förtrycksåtgärder. I Frankrike och Italien har den reformistiska taktiken, blockpolitiken och ministeralismen hos en stor del av arbetarna uppammat syndikalismen, fientligheten mot varje politiskt arbete, medan organisation och klassmedvetande - dessa grundvalar för arbetarnas makt - inte kunnat uppkomma.
Det är självklart att den teoretiska uppfattningen här inte är den enda grundorsaken. Låg ekonomisk utveckling och vissa givna politiska förhållanden utgör tvärtom orsak till att dessa inskränkta uppfattningar av socialismen kunnat uppkomma. Där en kraftig storkapitalism jättelikt utvecklar sig, tvingar arbetarna till en skarp klasskamp, driver dem till att bilda stora organisationer, där en stark statsmakt i kapitalismens tjänst förtrycker arbetarna, - där måste de föra en principiell strid, skrida segt framåt, kämpa för reformer men dock samtidigt till enda ögonsikte ha erövringen av hela makten. Där måste politisk och facklig strid föras i närmaste kontakt med varandra. Där finns inget svängrum för den anarkistiska lära som vill avhålla från politiskt arbete och småarbete såsom "försumpning" och lika lite för Millerands lära om klassernas solidaritet. Där drives arbetarna städse ånyo till enhetligheten hos de båda sidorna av arbetarrörelsen, som förkroppsligar sig i den marxistiska teorin. Men där utvecklingen stagnerar, där en talrik medelklass av småborgare och bönder med en blandning av demokratiska och reaktionära åsikter lever och arbetarna inte har något förtroende till sin egen kraft, där ett stort mått medborgerlig frihet försvårar arbetarklassens insikt om sitt klassläge, där de härskande klasserna söker muta den med små eftergifter och den politiska makten utgör stridsföremål för ärelystna klickar av politici, - där sönderfaller socialismens båda sidor i två varandra bekämpande ensidiga doktriner och riktningar, som främjar och stärker varandra såsom motsatta karrikatyrer på marxismen.
Den besittande klassens hållning utgör själv en av de omedelbara orsakerna till arbetarrörelsens pendelsvängningar fram och tillbaka mellan olika riktningar. Vore dess hållning alltid densamma, fast utstakad efter en bestämd linje, så skulle också arbetarrörelsen vara tvungen till en fast, alltid oföränderlig stridsposition och stridsmetod. Men detta är omöjligt för den besittande klassen. Den vacklar fram och tillbaka mellan olika metoder. Visserligen åsyftar den alltid ett bestämt mål: att uppehålla sitt politiska herravälde. Ty därpå beror exploateringen och hela dess tillvaro. Detta eftersträvar den med all kraft, med all energi. Men hela kapitalistsamhällets dialektiska, motsägelserika natur gör att bourgeoisins hållning vid kampen för detta mål måste bli motsägelsefylld och osäker. Det är inget att undra på, ty dess mål är ouppnåeligt, dess undergång dikteras av samhällsutvecklingen själv. Vad den gör, så hjälper det den ej. Varje medel den använder visar sig odugligt i praktiken, och därför övergår den från det ena medlet till det andra utan att någonsin tillfredsställas av något.
Kapitalet har skapat det borgerliga samhället, vars juridiska grundval är alla människors frihet och likaberättigande. Det har fört med sig den borgerliga friheten, den juridiska friheten och jämlikheten. Det har befriat folkets stora massa från feodalismens personliga beroende och ofrihet, och gjort dem till fria, med politiska rättigheter utrustade medborgare. Detta historiska stordåd var inte verkan av någon humanitet, något rättsmedvetande eller någon etisk drift utan det var en nödvändighet för det kapitalistiska produktionssystemet. Detta produktionssystems behov skapade därför detta rättsmedvetande, som för den revolutionära bourgeoisin var den omedelbara grunden till "arbetets befrielse". Det kapitalistiska produktionssättet förutsätter att arbetaren som fri, jämlik varuägare möter kapitalisten och ingår en byteshandel med denne. För att kunna sälja sin arbetskraft åt kapitalisten måste han själv kunna oinskränkt förfoga däröver och ej exempelvis vara förpliktad till personliga arbetsprestationer åt en feodalherre. Ingen annan får härska över honom än han själv, d.v.s. hans hunger, som tvingar honom i tjänst hos kapitalisten. Hans juridiska frihet är den nödvändiga förutsättningen för hans ekonomiska slaveri. Kapitalismen är ett högt utvecklat produktionssystem, som ej kan drivas med slavar vilka bara lyder piskan eller med rättslösa kulier. Dess högt utvecklade teknik och dess kommersiella fordringar kräver arbetare som ledes av en utvecklad ansvarskänsla och en - i jämförelse med slavar och livegna - hög bildning.
Denna motsägelse i proletariatets läge, att det samtidigt är fritt och ofritt, utgör kapitalismens ödesdigraste självmotsägelse. Och det är ju även framför allt denna motsägelse som för kapitalismen mot dess undergång. Denna motsägelse gör det omöjligt för kapitalismen att förbli ett varaktigt tillstånd. Den frihet den givit och varit tvungen att giva arbetarklassen utgör ett vapen i dess händer till upphävande av sin ofrihet. Ty arbetarna stödjer sig i sin klasskamp på de politiska fri- och rättigheter som det borgerliga samhället måst bevilja dem (mötesfrihet, föreningsrätt, tryckfrihet, strejkrätt, rösträtt), och i den mån de ännu inte äger dem, stödjer de sig på sin ställning i produktionsprocessen för att erövra dem.
Arbetarklassen bekämpar alltså kapitalismen med de vapen den själv givit den. Men däri ligger det olidliga för bourgeoisin, ty den tycker sig ha givit bort dessa av fri vilja och ha rätt att återtaga dem. Den kan därför inte tillåta arbetarna att använda dessa fri- och rättigheter mot den själv. Föreningsrätt, rätten till fria meningsyttringar, tryckfrihet, mötesfrihet begagnas till kritik mot den härskande klassen, till angrepp på den bestående ordningen, till bildande av stridsdugliga organisationer som avtvingar kapitalisterna mången fördel. Med rösträttens hjälp sändes arbetarrepresentanter till parlamentet, vilka principiellt kritiserar kapitalismen, tvingar borgarpartierna till reformer och sprider upplysning bland massorna. Proletariatets makttillväxt tyckes ej vara en produkt av den ekonomiska utvecklingen utan en frukt av användandet av de medborgerliga fri- och rättigheterna, en frukt av "uppviglingsrätten". Vad ligger närmare till hands för den härskande klassen än att inskränka dessa rättigheter och därigenom bryta den makt varav den hotas? Den förfogar ju ännu över den politiska makten, över lagstiftningens drivfjädrar.
Men den kan inte ostraffat kränka den borgerliga ordningens grundlagar. Den har en gång försökt att förbjuda spridningen av revolutionära idéer och belägga dem med tunga straff. Men arbetarna struntade i lagen. Arbetarna utgör del egentliga innehållet i samhället, producenterna, fullbordarna av allt handlande som är nödvändigt för samhället, de breder ut sig som ett tätt, finmaskat nät över landet, de är i ständig beröring med varandra som kuggarna i ett maskineri. Vad kan då ett par tre poliser uträtta? Socialistlagen åstadkom raka motsatsen till vad som åsyftades. De socialistiska idéernas spridning blev inte förhindrad. Men inte nog därmed, utan förtrycket och våldsdåden ingav allt större kretsar sympati för de förföljda, tilldrog dessa de ännu likgiltigas uppmärksamhet och band arbetarna fastare samman.
Eller den härskande klassen förfar annorlunda och berövar arbetarna rösträtten. Dess kraftigare kastar sig arbetarna över begagnandet av press- och mötesagitationen eller gatudemonstrationer. Därigenom tvingas den härskande klassen antingen till återtåg eller till att gå vidare på reaktionens vägar. Ju fler rättigheter den antastar, dess mer erhåller regeringen formen av en illegitim våldsmakt, dess mer stiger förbittringen, dess mer uppretar den mot sig de hittills nöjda och tillgivna lagren av befolkningen, vilka därigenom samtidigt förlorar sina rättigheter. Skulle den gå så långt att den berövade arbetarna alla politiska fri- och rättigheter och slutligen strejkrätten och den personliga friheten samt gjorde dem till kulier, så skulle den i och därmed förstöra produktionens grundvalar och bringa den till dess undergång. Den polska industrin led under den ryska revolutionstiden svårt av att på grund av politiska skäl arbetarorganisationerna krossats, vilka många kapitalister själva ansåg nödvändiga för att beröva intressestriden mellan dem och arbetarna dess oberäkneliga, förbittrade, förhärjande karaktär. I regeln går det inte så långt. Så länge arbetarklassen är svag, har den härskande klassen inget skäl att sätta munlås på den, och när den förra blivit stark, så har proletariatet i sin ekonomiska oumbärlighet och sin massa kraft nog att hindra sådana rättskränkningar. Genom massdemonstrationer och i yttersta fall genom masstrejk kan det utöva ett så starkt tryck, att det inte bara förstår att avvända nya rättskränkningar utan rent av erövra nya rättigheter.
Det måste alltså nödvändigtsvis bekomma bourgeoisin illa, om den slår in på den reaktionära rättskränkningens väg. I stället för att försvaga fienden stärker den den. Arbetarrörelsen växer väldigt i anhängartal och slutenhet. Och denna maktförstoring visar sig åter inte som produkt av den ekonomiska utvecklingen utan som resultat av våldsregementet. Hos de bildade vidsynta elementen inom borgerskapet växer motståndet mot denna dumma stridsmetod. De önskar genom att bevilja arbetarna full medborgerlig frihet beröva dem material för deras agitation.
Sålunda vacklar den härskande klassen fram och tillbaka mellan två regeringsmetoder, som förkroppsligar sig i två varann bekämpande politiska riktningar. De politiska motsatserna inom den besittande klassen är visserligen i första hand intressemotsatser mellan de olika grupper varav denna klass består. Historiskt sett bottnar motsatsen mellan de båda stora borgerliga partierna, som man finner i alla länder, i motsatsförhållandet mellan industri och storjordagods, med vilket senare det klerikala småborgerskapet förbundit sig. Detta motsättningsförhållande försvinner alltmer i den mån som proletariatet genom kapitalismens utveckling blir en fara för alla exploatörer och denna gamla motsats mellan de båda klasserna småningom träder i bakgrunden genom kapitalets inträngande i jordbruket och den rika adelns deltagande i industriella företag. Då framträder mest en ny motsats som blandar upp sig med återstoden av den gamla: den olika uppfattningen om bästa metoden att hålla proletariatet kvar i förtrycket. Godsherrarnas och småborgarnas "konservativa" och "klerikala" parti blir förkämpe för våldsmetoderna, det framstegsvänligt-liberala blir förkämpe för full rörelsefrihet. Därvid nedbrytes samtidigt de gamla klassgränserna alltmer och slutligen finns det godsägare, fabrikörer, bönder och småborgare både i det ena och i det andra partiet. Därvid erhåller också namnen "konservativ" och "liberal" ett nytt innehåll. Den framstegsvänliga delen av bourgeoisin kan inte nöja sig med att ge arbetarna blott rörelsefrihet och rättigheter. Den måste också söka att upphäva orsakerna till deras missnöje, kapitalismens "utväxter", alltså i motsats till den gamla dogmatiska liberalismen, den s.k. manchesterliberalismen, vara reformerande och förfäkta statsingripande i de sociala förhållandena. Denna "nya liberalism" måste därför samtidigt vara reformvänlig och demokratisk.
Fullt utbildad finns denna omdaning blott inom Västeuropas verkligt konstitutionella länder. I Tyskland har den aldrig fullständigt genomförts, emedan här ingen konstitutionalism härskar utan regeringen utgör en självständig makt och söker utöva inflytande på varje klass. Här har liberalismen alltid förblivit en trångbröstad klassrepresentation för industribourgeoisin gentemot junkrarna och arbetarna. Den "nya liberalismen", den demokratiska kursen och arbetarvänligheten har här aldrig kommit ut ur frasens och de omärkliga, genast upphörande ansatsernas stadium.
Allt efter de speciella socialekonomiska och politiska tilldragelserna vinner den ena eller den andra riktningen omväxlande överhanden och vacklar massan av borgerliga valmän fram och tillbaka mellan den ena och den andra metoden. Därigenom kastas ock arbetarrörelsen hit och dit, om den ej vid väderleksförändringen i sin teoretiska insikt äger en säker kompass, varmed den kan glatt och oförsagt styra kurs på sitt mål. Under en reaktionär våldspolitik från den härskande klassens sida, som krossar varje organisation, måste den åsikten gripa omkring sig, att man inte kan uträtta mer på laglig väg, att det blott gäller att ställa våld mot våld. Den maktlöshetskänsla som bemäktigar sig arbetarna driver dem till ofruktbar negation. Praktiken, som utesluter det positiva småarbetet och bara lämnar den hemliga agitationen kvar, för till den teori som fördömer småarbetet och förlägger all framgång till "hämndens dag". Att ställa sig på det beståendes grund och förhandla parlamentariskt med förtryckarna tyckes nästan vara förräderi mot arbetarsaken.
Alldeles motsatt är känslan, om en omsvängning inträder och den härskande klassen vill försöka komma med sockerbröd. Upphäves det tunga trycket, så kan arbetarklassen dra en lättnadens suck, utveckla och organisera sig fritt. Då tycks en ny vår ha brutit in. Den härskande klassens nya hållning anses som en varaktig utvecklingslag för de politiska institutionerna, som en varaktig mildring av klasskampen, en tilltagande demokratisering av samhället och en sig städse utvidgande reformverksamhet, som slutligen måste föra till socialismen.
De liberala idéerna, vars blomstringstid då de var uttryck för uppåtstigande kapitalistiska intressen helt och hållet tillhör det förgångna, tycks den nya generationen vara något splitternytt, som genom sin framstegsvänliga prägel är i nära släkt med socialismen, i stället för - som de verkligen är - uttryck för en förnuftig kapitalism som intager den brutala kapitalismens ställe. Den politiska jämlikställigheten förefaller efter rättslöshetens svåra tryck så skön, att den nästan kommer arbetarna att glömma det ekonomiska slaveriet, - vilket visserligen händer ledarna lättare än arbetarna själva. Läran om den skarpa klassmotsatsen och nödvändigheten av en hänsynslös klasskamp tyckes oriktig och överflödig, fast ju inget mera skett än att den egentliga kampplattformen återställts. "Den öppna handen åt den goda viljan, knytnäven åt den dåliga", - i denna Vollmars lösen framträder uppfattningen att vår knutna hand inte gäller exploateringen och klassherraväldet som sådant utan blott deras reaktionära skärpning.
På så sätt kan man förstå, varför efter socialistlagarnas utfärdande de anarkistiska uppfattningar Most propagerade kunde vinna en smula inflytande. Blott det kraftiga teoretiska medvetandet, att socialdemokratin är kapitalismens naturliga produkt och att våldsmedlen inte på längden låter sig genomföra mot den, höll partivännernas flertal kvar vid den riktiga taktiken. Motsatsen skedde efter socialistlagens fall. I sina Eldoradotal "Över den tyska socialdemokratins närmaste uppgifter" förklarade Vollmar att nu ett ny tillmötesgåendets taktik vore på sin plats. Men även i detta fall beslöt sig partiet för att behålla den gamla taktiken: kamp för alla reformer under fasthållande av den skarpa klasskampsståndpunkten. Här var avgörandet inte svårt redan därför att det bedrägliga i denna "nya kursen", som var allt annat än en liberal framstegsvänlig kurs, var lätt att genomskåda.
Just vid taktikdiskussionerna på partidagen i Halle framträder klart, hur de ensidiga karrikatyrerna av socialismen åt skilda sidor befordrar och stärker varandra. De "unga" i Berlin åberopade sig som stöd för sin teori om att den parlamentariska verksamheten och småarbetet för till uppgivande av klasståndpunkten på Vollmars uttalanden, och Vollmar angrep de "ungas" ofruktbara politiska ståndpunkt som bannlyste småarbetet, som om detta vore den vid principerna fasthållande revolutionära ståndpunkten.
Frågan om den inre taktiken som i Tyskland, där anarkismen aldrig vunnit ett betydande inflytande, utkämpats mellan den marxistiska och den revisionistiska taktiken är i grund och botten frågan om hur mycket man kan vänta sig av de borgerliga partiernas demokrati och framstegsvänlighet. Vid det förtroende revisionisterna skänker bourgeoisins goda vilja spelar alltid den egna önskningen in i betydande grad. Alla socialister är eniga om att önska en allvarlig reformpolitik och politiskt likaberättigande. En verklig radikal reformpolitik skulle göra samhällsomvälvningen så smärtfri och jämnt skeende som möjligt. "Ju fredligare, mer välordnat och organiskt denna utveckling går för sig, dess bättre för oss och hela samhället", - med dessa ord av Vollmar är varje socialdemokrat ense. Den nu skildrade användningen av alla politiska rättigheter ger den moderna klasskampen de civiliserade former vi i vårt intresse och hela samhällets intresse önskar, under det reaktionen påtvingar den förgångna tiders barbariska metoder. Kämpande på den fulla politiska jämlikhetens grund och mötande en allvarlig vilja till förbättring av de uppenbara samhälliga missförhållandena, skulle arbetarklassen ha möjlighet att genom sina sammanhängande åtgärder, som återfinnes i vårt dagsprogram, utan våldsam revolution fullborda övergången från kapitalismen till socialismen. För oss vore det bättre, för våra motståndare vore det bättre, om kapitalismen ville bekväma sig efter vår önskan att lugnt dö, då dess timme är slagen utan att krampaktigt klamra sig fast vid livet, utan fåfäng dödskamp.
Men det är inte våra önskningar som bestämmer samhällsutvecklingen. Ingen döende klass har ännu förstått att dö med värdighet och ära. Ingen samhällsordning har ännu gått under utan krampaktiga försök att hålla sig kvar. Och inte heller känner kapitalistklassen minsta lust att bana vägen till socialismen genom en konsekvent socialreform och en demokratiskt framstegsvänlig regering. Det är inte en föregiven "faktanas logik", som driver framåt på den en gång beträdda socialreformatoriska vägen, vilken bestämmer historiens förlopp, utan de samhälliga intressenas strid, vilken driver den härskande klassen från denna väg så snart den fruktar att motståndaren på den blir starkare i stället för vilseledd.
Ty den liberala framstegsvänliga politikens positiva syfte är att vilseleda arbetarna. En härskande minoritets makt beror alltid på att folkmassan inte genomskådar sina egna intressen och deras motsättning till de härskandes intressen. Bourgeoisin måste därför söka hindra uppkomsten av ett klart klassmedvetande hos proletariatet eller fördärva och förvirra det där det redan uppstått. Detta är så mycket nödvändigare ju starkare klassmedvetandet redan utvecklat sig, och nödvändigheten blir så mycket kännbarare ju mäktigare proletariatet och ju mer hotande faran är. Den fruktansvärda exploateringen och eländet driver massorna till motstånd. De kräver upphävande av kapitalismens värsta utväxter. Vill bourgeoisin försona dem med kapitalismen måste den visa vilja att upphäva dessa utväxter genom sociala reformer.
Fruktan för proletariatet är den drivande kraften för alla borgerliga sociala reformer. Inte fruktan i den meningen att eljest en revolution skulle utbryta utan en fruktan för dess makts tillväxt. Ju större proletariatets makt blir, i dess större fruktan försättes bourgeoisin av tanken, att den kan stiga ytterligare, och dess starkare blir driften att lugna massorna med sociala reformer. Denna verkan slår, sedan en viss höjdpunkt nåtts, om till sin motsats, då arbetarklassens makt är så stor att varje försök att på detta sätt försvaga den, ser hopplöst ut och bourgeoisin bara kan räkna på gevären för att hålla sig oppe.
Gentemot sådana försök från den härskande klassen måste proletariatet inta den hållningen, att det i möjligaste mån understödjer den liberala regeringens reformförslag men inte ett enda ögonblick låter bedåra sig av dem. Det får inte ett ögonblick sväva i tvivel om avsikterna med denna kurs. De borgerliga reformvännerna och framstegsmännen är inga välvilliga vänner som står oss nära utan fiender och det vida farligare fiender än de reaktionära, emedan de söker fördärva vår inre kraft; kunskapen och klassmedvetandet. Därför måste just under sådana förhållanden, då det praktiska arbetet uppvisar de största yttre framgångarna, den teoretiska propagandan bedrives desto ivrigare, arbetarna dess kraftigare upplysas om den borgerliga framstegsvänlighetens väsen och betydelse.
I regeln sker raka motsatsen. I regel når bourgeoisin sitt mål. En större eller mindre del av arbetarna och en del av deras ledare låter blända sig av reformerna, tror på arbetarvänligheten hos denna del av bourgeoisin och kapitalismens möjlighet att förbättras och kastar överbord de äldre idéerna om den skarpa klassmotsatsen som "föråldrade dogmer". Däri består revisionismens lära. Genom ögonblickets inskränkta erfarenhet, vars korthet och förgänglighet de inte genomskådar, låter de vilseleda sig, och så kommer denna den härskande klassens politik att föra till arbetarrörelsens försvagning och splittring och betydande hinder i dess frammarsch genom inre strider.
Är alltså den liberala framstegspolitiken, om den konsekvent genomföres, den slugaste för de härskande klasserna, så har den dock en stor brist: den kan inte konsekvent följas och störtar snart ihop på sin egen motsägelse. Den betyder fiendens avväpning, men blott därigenom att denne erhåller allt det han drog svärdet för. Det betyder ingen räddning för bourgeoisin att den kan avhålla arbetarna från den skarpa revolutionära klasskampen genom grundliga sociala reformer, genom beviljande av alla politiska rättigheter, genom framskapande av en verklig demokrati och genom lagstadgad inskränkning av kapitalistmakten. Ty därmed skulle den bara själv förfäkta arbetarnas intressen och bana vägen för socialismen i stället för att överlåta detta åt arbetarna. Demokrati betyder ökning av folkmassans politiska makt. Och varje social reform som hjälper arbetarna, skadar de omedelbara intressena hos vissa kapitalistgrupper. Därför kommer den borgerliga sociala reformen aldrig att kunna bära en stor, frikostig, vidhjärtad karaktär. Bourgeoisin försöker alltid att ge så litet som möjligt och att få detta lilla att tyckas så stort som möjligt. Där den känner att den måste, emedan den eljes inte kan utstå de socialdemokratiska talesmännens angrepp och de ännu borgerliga arbetarnas påtryckningar, blir reformen alltid futtig, smått tilltagen, snålt tillmätt. Det omedelbara intresset bryter sig alltid väg och genom undantagsstadganden och klausuler återtas det som måst ges i huvudbestämmelserna. Humbug och reklam är den borgerliga socialreformens signatur, och bara arbetarerepresentanternas kritik, vilka oupphörligt framför arbetarnas krav, åstadkommer att det över huvud taget blir något av. De vackra satser som står i de borgerliga partiernas program för att vinna arbetarna lider regelbundet skeppsbrott, så snart dessa partier kommer i det läge att de skall införa dem. Kommer ett borgerligt-demokratiskt parti till styret, så erbjuder det blott alltför ofta tvillingbilden av en demokratisk reaktion, den reaktion som höljer sig i demokratiska fraser. Ett klassiskt exempel erbjöd för kort, tid sedan Clemenceaus radikala regering i Frankrike.
Vid första anblicken ser de båda riktningar, som vi betecknat med de generella namnen anarkism och revisionism, ut bara som motsatser till varandra. Men de är samtidigt, just emedan de står vid sidan av varandra som ensidiga karrikatyrer av den socialdemokratiska taktiken, på det intimaste besläktade med varandra. De är båda emanationer av samma borgerliga åskådningssätt, som är väsensskiljaktigt från det proletäriska.
Speciellt proletärisk eller socialdemokratisk är ingen speciell stridsmetod, varken den våldsamma hastiga omstörtningen eller det ihärdiga, stegvis framskridande småarbetet, varken revolutionen eller evolutionen, varken hängivenheten för ett fjärran framtidsmål eller den inskränkta, på ögonblicket inriktade praktiken. Alla dessa åsikter och metoder har också borgarklassen känt och använt. Den har också svärmat, längtat efter och gjort revolter. Den har också svurit på den långsamma evolutionen och de små reformerna. I den ena som den andra åsikten ligger alltså inget som kunde vara särskilt egendomligt för proletariatet.
Särskilt egendomligt för proletariatet är blott åsikten om en nödvändig samhällsutveckling som har en dialektisk karaktär. D.v.s. att dess moment av tankar bara kan uppfattas som motsatser, vilka som begrepp är varandra motställda, såsom exempelvis revolution och evolution, teori och praktik, slutmål och rörelse. Speciellt proletärisk är uppfattningen att alla enskilda bestämmelser, som är skenbart motsatta varandra, blott utgör moment i en stor utvecklingsprocess. Proletariatet svär varken på revolutionen eller på evolutionen, utan inser att båda blott är två olika sidor av samma utveckling. Denna dialektiska insikt om enheten hos det skenbart motsägande - en enhet som bara kan förverkligas som fortskridande utveckling - utgör det väsentliga, som skiljer det nya proletäriska, socialdemokratiska tänkandet från det borgerliga tänkandet.
Det borgerliga, odialektiska tänkandet har ingen aning om den historiska utvecklingens orubbliga gång och verkliga karaktär. Det ser bara det tillfälliga som då och då tränger sig på och faller därför ur den ena ytterligheten i den andra. Där det ser motsatser, ser det dem blott som ett dels-dels utan att kunna inse dem vara drivkrafter för utvecklingen. Där det ser en utveckling, får denna bara ha formen av en långsam evolution, som ändrar en smula i kvantiteten, men inte omgestaltar kvaliteten, det väsentliga.
Denna första motsats mellan borgerligt och proletäriskt åskådningssätt hänger på det intimaste samman med den andra. Det proletäriska åskådningssättet är materialistiskt, det borgerliga ideologiskt. Men dialektiskt och materialistiskt är två begrepp som hör samman precis som odialektiskt och ideologiskt. Proletariatet anser materiella krafter som ligger utom den enskildes maktområde behärska utvecklingen, bourgeoisin anser människoandens skapande kraft behärska den. Den materiella verkligheten är dialektisk, då den fullständigt kan uppfattas bara som en enhet av motsatta begrepp. I de begrepp och idéer som det borgerliga åskådningssättet anser som drivkrafter ligger dock motsägelsen oförmedlad. Som begrepp är evolution och revolution, frihet och organisation varandras motsatser och utesluter varann.
Den som bara ser på dessa abstrakta idéer, anser dem som det väsentliga och inte beaktar den där bakom stående materiella verkligheten, honom måste de faktiskt förefalla som oförsonliga varandra uteslutande motsatser. Han måste hålla antingen på revolutionen eller på evolutionen, - det finns inget tredje. För honom är småreformprincipen ett ont, om han anser omstörtningen som det riktiga, eller, anser han småreformerna som det eftersträvansvärda, så är i och därmed av sig själv dess motsats, omstörtningen, utesluten. Slagord ersätter klarheten.
På så sätt är anarkism och revisionism båda borgerliga riktningar inom arbetarrörelsen. De förenar en borgerlig världsåskådning med ett proletäriskt sinnelag. De ställer sig på proletariatets sida och vill förfäkta dess sak men utan att bli delaktiga av den stora omvälvning i tänkande och vetande, som kännetecknar den vetenskapliga socialismen. Sina åsikter och tankeformer lånar de från borgerskapet, och de skiljer sig från varandra blott däri att de söker dem i olika epoker av den borgerliga perioden. Frånsett detaljer kan man säga att bourgeoisin först vid sin frammarsch hyllade revolutionära uppfattningar och sedan under sin nedgångsperiod inte mer ville höra talas om katastrofer, inte ens i naturvetenskapen, samt bekände sig till den omärkliga långsamma evolutionen. Anarkismen fortsätter de borgerliga revolutionernas traditioner och är alltid sysselsatt med att inscenera revolutioner, medan revisionismen tillägnar sig den nedgående bourgeoisins fredliga evolutionsteori.
Bättre än som borgerliga riktningar kan man beteckna dem som småborgerliga riktningar. Ty i motsats mot den självförnöjda storbourgeoisin har småborgerskapet allt från hedenhös varit en missnöjd klass, som velat motsätta sig det bestående. Då samhällsutvecklingen ej står på dess sida, har det inte kunnat iaktta en fast kurs, utan med nödvändighet måst falla ur den ena ytterligheten i den andra. Än har det frossat i revolutionära fraser och försökt genom kupper sätta sig i besittning av makten. Än har det fegt krupit i storbourgeoisins kölvatten och sökt avlura eller fråntigga den reformer. Anarkismen är den uppretade småborgarens, revisionismen den lama småborgarens ideologi. På grund av denna intima släktskap är det lätt att förstå, varför de så lätt slår över i varandra. Blott alltför ofta har arbetarrörelsens historia haft att uppvisa exempel på hur de hetsigaste "revolutionärer" förvandlats till de fredsammaste reformister. Mången revisionist trodde sig år 1906 plötsligt kunna igångsätta en liten revolution för att, då detta inte lyckades, åter förfalla till den plattaste reformism. Blott i den yttre formen undergick de då en förvandling, i sitt innersta väsen förblev deras uppfattning dock samma mot marxismen fientliga uppfattning som inte ser motsatsernas enhet i utvecklingen.
Gemensam för dessa båda riktningar är också personkulten och den personliga frihetens hävdande. Även däri visar de sig vara borgerliga riktningar. Marxismen ser i de väldiga ekonomiska krafter som driver människomassorna samhällets drivande faktorer, medan den borgerliga läran ställer den fria, självhärligt handlande personligheten i sin filosofis mittpunkt. Anarkismen är i sin teoretiska grundval en konsekvent utveckling av den borgerliga individualismen. Den anarkistiska friheten övertrumfar t.o.m. den liberala. Den gamla liberalismen - exempelvis hos Herbert Spencer - uppställde den absoluta personliga friheten som sitt ideal, varmed den menade producentens borgerliga frihet emot inblandning från statens sida. Anarkisterna har inte insett att denna frihet bara var ett ideologiskt uttryck för bourgeoisiintressena. De tog slagordet som sådant och fann att anmärka däremot bara att den liberala friheten inte var den fullkomliga friheten. Ty staten höll genom sin makt de arbetande klasserna i förtryck. Först statsmaktens och all auktoritets fullständiga upphävande skulle därför kunna förverkliga den absoluta friheten.
Syndikalismen skiljer sig på denna punkt från den gamla rent individualistiska anarkismen, emedan den uppkommit bland redan organiserade arbetare. Därför ställer den arbetarklassens organisation över den enskilde individen och tar i anspråk full autonomi för den förra. Men därvid förlorar den inte den fria kraftiga personligheten ur sikte. "Själslig och sedlig utveckling av den enskilde" anföres därför av Friedeberg i hans resolutionsförslag på Amsterdamkongressen som första betingelse för proletariatets slutliga befrielse.
I nära överenstämmelse därmed åberopar sig också revisionismen oupphörligt på den fria personlighetens rätt, vilket hos dess talesmän ofta är en följd av deras anhörighet till intelligensklassen, vilken med svårighet låter sig infogas i den proletäriska disciplinens fasta kropp. Revisionismen har också uppstämt ropet: "Tillbaka till Kant!" Den nykantiska kulten av personlighetens sedliga frihet, som står i skarp motsättning till Marx' lära om moralens samhälliga ursprung, finner bland den revisionistiska riktningen sina mest bemärkta förespråkare.
På grund av denna bristande förståelse för den historiska materialismen och dialektiken, som är revisionismen och anarkismen egen, måste också deras uppfattning av den marxistiska ekonomin, som blottlägger kapitalismens inre struktur, vara bristfällig. Den kapitalistiska produktionen uppvisar en dubbel karaktär, som härleder sig av varans dubbla karaktär att vara både bruksvärde och värde. Allt arbete är samtidigt ett konkret, nyttigheter framskapande arbete och abstrakt, värdebildande arbete. Arbetet under kapitalismen är därför samtidigt produktion av bruksvärden för samhället och produktion av mervärde. För kapitalisten är den sistnämnda funktionen, bildande av mervärde, produktionens mål och syfte. Men bådadera sakerna är oskiljaktigt förenade. Den kapitalistiska produktionen är därför samtidigt produktion av nödvändiga föremål, varförutan samhället inte kan äga bestånd, och exploatering av arbetare.
Anarkismen ser inte denna dubbla karaktär. Den förbiser produktionens karaktär och ser i den borgerliga samhällsordningen blott ett onaturligt, fördömligt, våldsamt förtryck. Den drömmer om att helt och hållet förstöra detta, och på den gamla grusade världens spillror uppbygga en ny bättre värld. Denna uppfattning ligger också till grund för den anarkistiska generalstrejksidén. Genom denna till sin form efter arbetarnas läge avpassade resning en gång för alla skall förtryckaroket avkastas och den fri vordna mänskligheten inrättar sig sin värld helt och hållet på nytt. Denna föreställning passar framförallt till småborgarnas och de småborgerliga arbetarnas tankesfär. För dem är inte som för det storindustriella proletariatet kapitalet den stora organiserade makten som bygger opp framtidssamhället redan nu i vissa detaljer utan blott en förtryckande, utsugande makt. Så förefaller det småfabrikernas yrkeslärda arbetare, vilka ser sin konstnärliga eller tekniska färdighet överflödiggöras av de nya maskinerna och därmed ser sin höga levnadsstandard hotad. De är därför särskilt tillgängliga för de anarkistiska lärorna. Urmakarna i schweiziska Jura var anarkismens första kärntrupper inom Internationalen, och nu finner de syndikalistiska lärorna i Frankrike sitt anhang bland de yrkeslärda arbetarna, vilka genom den tekniska utvecklingen hotas med proletarisering.
Revisionismen förfaller till det motsatta felet, som är mycke värre, emedan kapitalismens exploaterande karaktär är dess viktigaste sida. Den kapitalistiska produktionen är i första hand produktion av mervärde. Detta uttrycker dess egentliga väsen. Därför står den i absolut snörrät motsättning till en socialistisk produktion, som är omedelbar produktion för behovet och inte känner till någon exploatering. Denna produktion växer visserligen fram ur den förra, men blott genom en brytning med det förgångna, ett omslag som ändrar den till sin motsats. Denna kapitalismens karaktär förbiser revisionismen, i det den talar om en långsam inväxning av kapitalismen i socialismen och betraktar redan varje social reform som ett stycke socialism. Dess uppfattning är begriplig därför att den framhäver det gemensamma hos de båda produktionssystemen - det faktum, att varor produceras med jättemaskiner i världssammanhang - och ställer motsatserna dem emellan i andra ledet. Därvid blir skillnaden mellan de båda produktionssystemen en gradåtskillnad, och därmed överenstämmer det, när man betraktar varje liten förbättring som en tillsats av en portion socialism till kapitalismen. Blott en ökning av denna portion, blott energi och konsekvens i reformarbetet är då nödvändigt för att omärkligt föra oss över till socialismen. Alla speciella revisionistiska uppfattningar kan förstås ur förbiseendet av den principiella motsats, som kommer att ta sig uttryck i den slutliga striden om den hela fulla politiska makten.
Med stor tydlighet framträdde denna revisionismens borgerliga natur under debatterna om kolonialpolitiken. Kolonialpolitiken är den avskyvärdaste formen för exploatering, emedan här kapitalets profitlystnad inte inskränkes av några hänsyn till en politiskt fri och därigenom försvarsduglig arbetarklass. Revisionismen framhäver hos den modärna kolonialpolitiken dess oväsentligaste sida: det faktum att varor utbytes och en personlig och merkantil samfärdsel mellan kolonien och Europa äger rum. Då också ett socialistiskt samhälle troligen - om än väl i ringare grad - kommer att stå i bytesförbindelse med lägre utvecklade folk, uppfattar revisionismen den moderna kapitalismen och den praktiska socialismens ställning till kolonierna som väsensbefryndad och blott i bisaker och yttre ting olika. Den skarpa motsatsen mellan kapitalismens exploaterande, mervärdesökande hållning och den kulturbringande, blott bruksvärde eftersträvande socialismen förbises fullständigt. Sålunda uppstår inbillningen om en human, kulturbringande kolonialpolitik, avklädd all sin grymhet och barbari, vilken skulle kunna förverkligas redan under kapitalismen, på grund varav socialdemokraterna inte mer borde principiellt bekämpa kolonialpolitiken.
Saknar alltså båda riktningarna i lika grad förståelse för den marxistiska ekonomin, så ställer sig båda också lika avvisande till dess resultat. Kapitalismens utvecklingsgång, som vi betecknar med uttrycket kapitalets koncentration, bekämpas av revisionister och anarkister på samma sätt. Bernstein grundade, som bekant, sina angrepp mot den revolutionära taktiken på en föregiven vederläggning av teorin om kapitalkoncentrationen. Likadant finner vi i en skrift av anarkisten Tscherkesow över socialdemokratins läror och gärningar en bekämpning av lagen om kapitalkoncentrationen: "Från vilken sida man än ser saken, finner man alltid en ökning av exploatörernas antal. Man måste vara ytterst naiv för att kunna upprepa meningslösheten att bourgeoisin lugnt skulle foga sig i den av parlamentet beslutade expropriationen, emedan kapitalisternas antal genom koncentrationslagen nedbragts till en försvinnande minoritet." Därmed ställer båda riktningarna i tvivelsmål det revolutionära grundfaktum, varpå socialismens visshet beror. Ena riktningen för att dra den slutsatsen att man utan de borgerliga framstegsvänliga elementens hjälp eller välvilja ej kan nå målet och att man måste nöja sig med reformer, - den andra för att söka bevisa att man förgäves väntar på en materiell katastrof och alltså bara måste hålla på att jämt och ständigt slå till i fall man vill åstadkomma en ändring. På så sätt måste alla åter falla tillbaka i den gamla utopismen. Marxismens stora bragd att ha framställt socialismen som ett nödvändigt resultat av samhällsutvecklingen uppgives av dem igen. Då de inte ser socialismens annalkande som ett säkert resultat av den ekonomiska utvecklingen, måste de tillgripa konstruktioner och panegyriker. Anarkisterna gör som bekant ytterst ivrigt i dylika konstruktioner och gör i sina skrifter utförliga jämförelser mellan de olika kommunistiska frihetssystemen. De håller också socialdemokraterna för folk som vill förverkliga en bestämd samhällsform, den kollektivistiska, vilken är skild från deras slutmål. På precis samma sätt plågar sig Bernstein med frågan, vilka produktionsmedel vi på vårt program bör säga att vi vill förstatliga. I båda fallen saknas insikten om att ett nytt produktionssystem måste utveckla sig och inte kan införas efter en på förhand fastställd plan.
Vi ser således hur revisionism och anarkism är varandra motsatta ensidiga förvrängningar av socialismen. Då de inte förstår den marxistiska uppfattningen som sammanfattar båda sidorna till en enhet, så anser vardera riktningen marxismen för den andra och bekämpar den som denna. Revisionisterna bekämpar den marxistiska taktiken som revolutionsromantik och försöker gång på gång, trots alla praktiska erfarenheter om motsatsen, att framställa marxisterna som motståndare till det alldagliga småarbetet och reformerna. Det är naturligt, emedan reform och revolution för dem är oförenliga motsatser och de nu en gång inte kan förstå, hur någon som ställer proletariatets revolutionära uppgift i förgrunden samtidigt kan kämpa för småreformer. Anarkisterna och syndikalisterna gör raka motsatsen: de betraktar den revisionistiska taktiken som socialdemokratins nödvändiga konsekvens och bekämpar socialdemokratin med hänsyftning på reformisternas läror och gärningar.
De politiska institutionerna är till för att stadga och genomföra sådana regler för människornas inbördes förhållande, som är nödvändigt just för det härskande produktionssystemet. De inskränker den enskildes frihet till förmån för det hela eller det som gäller därför. Statsmakten måste nödvändigtvis uppkomma i och med samhällets uppdelning i härskande och behärskade, utsugna klasser som verktyg i de härskandes hand för att hålla den behärskade klassen kvar i förtrycket. Ju mer komplicerat samhällslivet blev, dess längre gående blev statsmaktens funktioner, dess mer höjde den sig i egenskap av självständig, mäktig organisation, som behärskade hela samhällslivet. Statsmakten blev föremål för klasskampen. Ty den klass som förfogar däröver förfogar över statens starka maktmedel och kan genom lagar påtvinga hela samhället sin vilja. Bourgeoisin har i de borgerliga revolutionerna ryckt statsmakten ur händerna på adel och konungadöme. Den behövde den för att upphäva de för sig skadliga lagarna - särskilt de som inskränkte "arbetets frihet" - och för att införa för sin hushållning nyttiga lagar. Samtidigt tjänar också denna statsmakt till att upprätthålla dess herravälde och undertrycka den arbetande klassens försök att göra sina intressen gällande. Lagstiftning, polis, lagskipning, myndigheter, här, - alla dessa institutioner användes nu i allt större utsträckning mot den kämpande arbetarklassen. Detta tvingar just proletariatet att som mål för sig uppsätta statsmaktens erövring.
Parlamentarismen är den normala formen för bourgeosisins politiska herravälde. I konstitutionellt regerade länder som Frankrike, England och Holland där bourgeoisin förfogar över staten, utgör parlamentet den verkliga statsmakten. Den s.k. regeringen, den exekutiva makten, ministerierna, är ett utskott valt av parlamentsmajoriteten. Kungadömet är utan verklig, makt, och alla övriga statsorgan, domstolarna, armén, hela byråkratin står under parlamentets domvärjo. Striden mellan de skilda klasserna och intressegrupperna föres som parlamentarisk strid. Varje klass söker erövra så många platser som möjligt i parlamentet, vare sig genom ett gynnsamt valsystem eller genom sitt moraliska inflytande på väljarmassorna, som beror på att dess intressen stämmer överens med vad flertalet valmän anser vara det viktigaste och nödvändigaste allmänna intresset.
I denna strid deltar också arbetarklassen. Den utgör, så snart den kommit till klassmedvetande, ett självständigt politiskt parti, som bekämpar de övriga partierna, de borgerliga intressenas representanter. Visserligen har proletariatet inte från början betraktat parlamentarismen som sitt viktigaste stridsmedel. Då det uppträdde på den historiska skådeplatsen var bourgeoisin själv ännu upptagen av revolutionära strider om statsmakten. Därtill behövde och begagnade den proletariatets hjälp. Därvid kunde proletariatet hoppas att trots bristen på stark organisation genom blott utnyttjande av den gynnsamma situationen - medels de vapen bourgeoisin själv måste ge det - genast genom beväpnat uppror erövra den politiska makten. Men detta försök misslyckades. Med gengångarmakternas hjälp krossade bourgeoisin sina förutvarande bundsförvanter. Den förstod att sätta sig i fast och obestridlig besittning av makten. En det grundfasta borgarväldets tid inbröt. Därmed var också första perioden i den proletära klasskampen slut, som räckt från 1848 till 1871. Man hade förlorat all utsikt att så att säga genom överrumpling rycka från bourgeoisin makten. Proletariatet måste långsamt och småningom arbeta sig upp till makten. Därmed började klasskampens andra period: parlamentarismens period. Vid denna nya stridsmetod använder proletariatet likaledes vapen som bourgeoisin skänkt det. Här är dessa vapen de politiska rättigheterna. Och därmed erhöll proletariatet möjlighet att tränga stadigt framåt, oupphörligt vinna mark genom fredligt upplysnings- och agitationsarbete, utan att bourgeoisin hade möjlighet att använda sina överlägsna statsliga maktmedel, såsom exempelvis militären. Rasande måste den åse, hur dess fiende blir allt mäktigare och hur dess egen väldiga härskarmakt är maktlös däremot. Förgäves söker den efter medel att få sätta den i bruk genom att med provokatörer söka locka arbetarna framför gevärsmynningarna.
Visserligen ser det vid första ögonkast ut som om den härskande klassen hade möjlighet att spärra vägen till den parlamentariska kampen för arbetarna genom att helt enkelt avskära dem från rösträtten. Men bourgeoisins herravälde beror i första rummet på att arbetarna inte kommer till klassmedvetande, inte uppfattar sig själv som egen klass. Grundvalen för det borgerliga samhället utgöres av den fiktionen att alla människor är lika och likaberättigade medborgare. Denna uppfattning hyser också arbetarna innan de kommit till klassmedvetande. Blott genom att förneka sina egna grundsatser kan därför bourgeoisin vägra arbetarna rösträtten, och det finns inget bättre medel att för arbetarna bevisa falskheten i dessa grundsatser. Så länge proletariatet är politiskt indifferent, kan en inskränkt rösträtt vara rådande. Men så snart det fordrar rösträtt också för sig, måste bourgeoisin välja mellan två onda ting: antingen att ge arbetarna detta politiska vapen eller att stöta dem ifrån sig och avslöja sig själv som härskande klass genom att vägra. Tyskland är ett exempel på uppkomsten av ett självständigt politiskt arbetarparti tillföljd av den liberala bourgeoisins vägran att kämpa för allmänna rösträtten. I demokratiska länder där allmänna rösträtten råder har arbetarna mycket svårare att komma till ett klart klassmedvetande.
De stora framgångar deltagandet i den parlamentariska striden bragt proletariatet har ofta låtit den illusionen uppkomma att röstsedeln är det enda riktiga medlet för att så småningom sätta oss i besittning av den politiska makten. I samma mått som våra åsikter genom agitationen tränger ut till allt större kretsar av befolkningen stiger antalet socialdemokratiska riksdagsmän, tills vi slutligen nått över hälften och kan stifta lagarna efter våra meningar. En förutsättning därvid är alltid att den allmänna lika rösträtten råder och att verkligen parlamentet förfogar över statsmakten, - vilket exempelvis i Tyskland ingalunda är fallet. Men även i andra länder är denna idé att kunna på parlamentarisk väg erövra den politiska makten en utopi.
Bakom de politiska formerna står den samhälliga verkligheten, klasskampen. Då är det lätt att förstå att den härskande klassen inte låter skjuta sig ur sadeln bara av förlamande vördnad för de av den själv skapade formerna. Den har inte skapat de parlamentariska formerna av abstrakt beundran för deras upphöjdhet utan av praktisk hänsyn till sitt eget intresse, och vid varje omdaning av dessa former ledes den blott av sitt eget intresse. Den kommer naturligtvis inte lugnt att tillåta att dessa former begagnas till dess expropriation. I varje fall kommer den inte att avstå från herraväldet utan att ha uppbjudit sina yttersta maktmedel. Så länge det ännu har majoriteten, har den möjlighet att på laglig väg helt enkelt upphäva allmänna rösträtten.
Vi såg att bourgeoisin hade att välja mellan två onda ting, då det gällde frågan om den skall ge de pockande arbetarna flera politiska rättigheten Så länge arbetarrörelsen ännu är svag, kommer den helst att göra det, emedan den har många anhängare att förlora. Men ju betydelselösare den arbetarmassa är som står att förlora, ju mer hotande faran för ett arbetarvälde synes, dess skarpare kommer den att avvisa arbetarnas krav, dess mer kommer den att tvingas tänka på att förminska arbetarna politiska rättigheter i stället för att föröka dem. Det behöver inte alltid ske genom sådana åtgärder, som rösträttens inskränkning, vilka skakar och upprör massorna. Det finns bättre, baksluga metoder, och ofta är det tillräckligt bara att låta bli att förbättra ett genom utvecklingen så småningom föråldrat valsystem. Den tyska riksdagsrösträtten injagar knappt längre någon fruktan hos den härskande klassen. Lantbefolkningens invandring till städerna har gjort valkretsarna så olika till valmanstal, att en majoritet av socialdemokratiska valmän dock inte kommer att erhålla majoritet i riksdagen. Bourgeoisin behöver bara fasthålla vid den gamla valkretsindelningen, och socialdemokratins parlamentariska seger blir omöjlig till och med under allmänna rösträtten.
Ett annat medel består i att förminska makten hos det parlament, inom vilket socialdemokraterna blir allt inflytelserikare. Vi ser i nästan alla länder en tendens att göra regeringen allt mer en självständig politisk betydelse som skyddsvakt för England tilltar konungadömets självständiga makt åter. De under namnet senat, första kammare, herrehus till parlamentet hörande, men inte på demokratisk grundval valda korporationer, vilka förr ägde en formell sanktions- och kontrollrätt, erhåller allt oavhängigare av parlamentet. T.o.m. i det konstitutionella bourgeoisiintressena gentemot folkparlamenten. De lämnar i England och Frankrike tillfälle till ett vackert dubbelspel, i det de borgerliga partierna i andra kammaren antar vackra reformer för att bibehålla sina arbetarvalmäns ynnest i den fasta förvissningen, att första kammaren ändå kastar dem i papperskorgen[1]. Där bourgeoisin på grund av de proletära fordringarna nödgas utvidga rösträtten, söker den samtidigt i stället öka dessa aristokratiska korporationers befogenhet. Eller den försöker efter amerikanskt mönster lägga rätten att pröva av parlamentet beslutade lagar i handen på en ej ur val framgången korporation, domarna. På detta sätt har i Amerika alla i arbetarnas intresse beslutade sociala reformer upphävts genom domstolsutslag, som förklarat dem stå i strid med författningen och därför annulerat dem.
Det visar sig således att den härskande klassen förfogar över tillräckligt med medel för att förvandla den demokratiska principen i en på allmänna rösträtten baserad parlamentarism till en skendemokrati. Uppfattningen att man med röstsedeln skall kunna erövra den politiska makten går ut på den absurditeten att arbetarna kan erövra makten blott om bourgeoisin tillåter det.
Men om så är förhållandet, varför för arbetarna då den parlamentariska striden? Varför söker de med så stora offer erövra den allmänna rösträtten? Parlamentarismens betydelse ligger på ett helt annat område. Den har överallt visat sig vara det utmärktaste medel att öka arbetarklassens makt. Om vi nu i alla kapitalistiska länder ser stora socialdemokratiska partier, som alltmer sammansvetsar och upplyser proletariatet och överallt kämpar mot det bestående, så har denna storartade makttillväxt i väsentlig grad varit en följd av den parlamentariska striden.
Orsakerna till att parlamentarismen måste ha denna verkan är lätta att angiva. Den parlamentariska striden har först och främst den verkningen att den gör arbetarna på det klara med deras klassläge. Visserligen kan man åstadkomma detta även genom flygblad och möten. Men tillämpningen av dessa medel är inskränkt, framförallt då rörelsen ännu är svag och stöter på en kinesisk mur av fördomar och likgiltighet. I många trakter kan man inte erhålla några lokaler, eller också uteblir folket. Men proletärrepresentantens röst i parlamentet genljuder överallt in i de avlägsnaste avkrokar. T.o.m. i det vanställda skick vari deras tal återges i den borgerliga pressen väcker de anklagelser, de slungar de härskande i ansiktet, genljud i de förtrycktas hjärtan och en stilla sympati och ett första svagt skimmer av klassmedvetande. Ändå viktigare var parlamentets talarstol för agitationen, då undantagslagen omöjliggjorde varje annan art av agitation. Och då under en reaktionär regering alltid en smula undantagstillstånd utom lagen existerar och det aldrig råder full församlingsrätt och agitationsfrihet, är parlamentet då alltid oumbärligt som agitationsplattform.
Men däri ligger inte huvudbetydelsen. Denna ligger i den stigande upplysning som den parlamentariska striden bjuder de klassmedvetna arbetarna själva. Våra representanter finns inte där för att hålla agitationstal i luften, utan för att strida med de borgerliga partierna. Det är inte deras ord, utan deras handling som uppfostrar arbetarna till socialismen, - om denna särskillnad tillåtes i fråga om en verksamhet som bara kan bestå av ord.
I parlamentet stöter de olika klassernas och gruppernas motsatta intressen ihop med varandra. Där måste de i talarstriden försvara sina anspråk mot varandra. Så länge det inte finns några socialdemokrater inom ett parlament är herrarna hemma hos sig. De schackrar och grälar om bytet som om det inte funnes några arbetarintressen till i världen. Men så snart det kommer socialdemokrater till förändras bilden. Alla deras anspråk ifrågasättes och kritiseras från proletariatets ståndpunkt. Därför finner de borgerliga parlamentarikerna det så fördömt obehagligt då de genom socialdemokraternas inträngande störes i sitt gräl och sina intriger. Kunde de förut låta det bero vid allmänna fraser om det allmännas bästa och om rätt och sanning, så tvingar socialdemokratin i parlamentet dem att ta ställning till faktiska arbetarintressen och därvid visa sitt rätta anlete. De vill bevisa sin arbetarvänlighet genom sociala reformer och därvid om möjligt inskränka sig till skenreformer. Men arbetarrepresentanterna avrycker dem genom sin kritik och sina förslag denna mask. Det står strid om varje lag, varje reform, varje paragraf, och denna praktiska parlamentariska strid, som själv växer ut till ett stycke kl